Enligt siffror från polisens nationella bedrägericentrum har antalet anmälda bedrägeribrott mot äldre och funktionshindrade ökat med över 80 procent de senaste åren. Det rapporterade Sveriges Radios Ekot för en tid sedan.
Allra störst är ökningen av bedrägerier genom social manipulation – det vill säga när en bedragare lurar till sig uppgifter, pengar eller tillgång till bankkonton genom att utge sig för att vara någon de inte är.
Det kan vara så att de ringer och utger sig för att komma från polisen, från banken eller för att vara en närstående till en släkting eller bekant. Och det här är en typ av brottslighet som får konsekvenser som går långt bortom det att få ett tömt bankkonto.
Att ha blivit lurad av en skicklig och försåtlig bedragare är ju egentligen ingenting man behöver skämmas för. De använder sina tricks och finter eftersom de fungerar på människor, och eftersom vår första impuls i så många fall är att lita på den som säger sig behöva vår hjälp eller att de vill hjälpa oss.
Men som många av de människor som har blivit utsatta för den här typen av brott vittnar om känns det ofta pinsamt och skamligt att berätta om det efteråt.
Att bli lurad gör nämligen inte någonting enbart med ens förmåga och lust att lita på andra människor i framtiden – det ändrar också ens bild av vem man själv är, och hur man fungerar i världen.
Att man skulle vara godtrogen och lättlurad är det allra sista man vill tänka om sig själv. Därför får man också anta att mörkertalet för dessa bedrägerier fortfarande är stort.
Ekonomiskt är skillnaden mellan att ha fått sin plånbok stulen eller att ha blivit avlurad koden till sitt bank-id kanske inte alltid så stor. Men skillnaden i hur brottet upplevs är milsvid.
Det är också detta som gör denna brottslighet till ett synnerligen allvarligt samhällsproblem. Den riktar in sig på dem som är allra svagast och mest sårbara, och gör dem ännu mer utsatta.
Som man hade kunnat anta har även dessa bedrägerier en koppling till den organiserade brottsligheten – och därför är den pågående kampen mot gängbrottsligheten en del av samhällets svar på problemet.
Men det finns faktiskt också andra områden där det inte bara är möjligt, utan nödvändigt att tänka annorlunda för att skydda medborgarna.
Det har de senaste årtiondena skrivits spaltmeter om alla de möjligheter som digitaliseringen av snart sagt varenda del av vårt samhälle har fört med sig, och mycket av det är sant.
Men det är också den som har möjliggjort för svindlare och bedragare att genom ett telefonsamtal lägga vantarna på andras pengar – och det är en risk som slår olika hårt mot olika grupper.
Att skydda sig emot internetbedrägerier var ingenting man lärde sig på hemkunskapen i skolan på min tid, och definitivt inte innan dess heller.
På så sätt kan man säga att digitaliseringen har introducerat en helt ny klassklyfta – mellan de som känner sig trygga och bekväma med den nya tekniken, och de som inte gör det.
Utbildning i den nya teknikens möjligheter och risker borde vara en självklarhet. Men vi måste också ställa frågan om det är nödvändigt att det ska gå så otroligt fort, och om alternativ som kontantbetalning eller att betala räkningar med postgiro verkligen ska försvinna så fort som de gör idag.
Sådant har man idag i hög grad lämnat över till bankerna att besluta om. Men borde man inte tänka om och börja reglera det tydligare, när vi nu ser vilka negativa konsekvenser det faktiskt också får?