Under det senaste halvåret har jag deltagit i flera olika samtal om min bok, Vi är inte maskiner! Där berättar jag om den rehabiliteringsresa jag gjort, efter att jag i min ungdom skadade ryggen i ett ödesdigert gravstenslyft på kyrkogården i Vittangi. Det jag fick uppleva var ett väl fungerande rehabiliterings- och sjukförsäkringssystem. Där fanns en fungerande samverkan mellan de ansvariga myndigheterna och aktörerna som hade till uppgift att på ett så smidigt sätt som möjligt lotsa mig tillbaka till arbetslivet.
När jag under 2000-talet arbetade som facklig utredare vid TCO och LO kunde jag konstatera att många av dem som kom efter mig, som var i en liknande situation, inte alls fick samma chanser som jag. I boken försöker jag förstå hur det kunde bli så här. När jag lägger det pusslet blir mönstret tydligt.
1990-talskrisen är en brytpunkt. Först slimmades arbetsplatserna, det gäller inte minst för den kvinnodominerande välfärdssektorn. Sedan kraschade rehabiliteringssystemet. Arbetslivets tolerans för nedsatt arbetsförmåga minskade successivt. Sjuka skambelades av 2000-talets fusk- och överutnyttjandedebatt. Vi fick en sjukförsäkring som systematiskt fattiggör människor som är för sjuka för att kunna arbeta. När Alliansen införde sin "rehabilitreringskedja" 2008 nådde utförsäkringarna nya höjder.
Problemen förstärktes av att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll hösten 2015, genom att ge Försäkringskassan ett siffersatt sjukpenningmål, försökte pressa ner redan historiskt låga utgifter för sjukförsäkringen. Förfarande lider vi av sviterna av detta. Visserligen tog socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi i slutet av den förra mandatperioden reformsteg i rätt riktning. Men det var för lite och för sent. I valrörelsen 2022 kunde Sverigedemokraterna därför effektivt exploatera ett berättigat missnöje i sjukförsäkringsfrågan.
Rädslan för en ”jobb-mot-bidrag-debatt” gjorde Socialdemokraterna alldeles för passiva. Visst är det bra att partiet protesterar mot de senaste utredningsförslagen, som i huvudsak förordar en återgång till Moderaternas ”rehabiliteringskedja” från 2008. Men detta räcker inte. Arbetarrörelsen måste vara mer offensiv än så.
Vi behöver konkreta reformer. Min bok avslutas med en rad konkreta förslag på vad som behöver göras:
- Arbetsförmågeprövningen i sjukförsäkringen behöver reformeras. Överprövningen av läkarintygen av tjänstemän på Försäkringskassan och prövningen mot en fiktiv arbetsmarknad måste upphöra.
- Fler som inte kan arbeta på grund av sjukdom behöver ett fullgott inkomstskydd. Det orättvisa karensavdraget ska självklart avskaffas.
- Politikerna måste sluta använda sjukförsäkringen som en ”mjölkkossa” i statsbudgeten för att, genom den allmänna löneavgiften, finansiera stora skattesänkningar och skatteavdrag.
- De arbetsgivare som inte sköter sitt arbetsmiljöansvar och underlättar återgången i arbete för sjukskrivna måste träffas av mer kännbara böter och straff. Staten bör ta på sig ”ledartröjan” och tillsammans med fack och arbetsgivare skapa ett mer socialförsäkringsmässigt rehabiliteringssystem.
I höst (9-11 augusti) firar min barndomsby 350-års jubileum. Den 9 augusti ska jag ha ett boksamtal i byns hembygdsgård, som ligger bara ett hundratal meter ifrån den kyrkogård där jag gjorde det ödesdigra gravstenslyftet. På något sätt känns det lite som att "cirkeln sluts" då...