Få saker brukar reta upp folk som när demokrati och marknad jämförs.
Det är, brukar det sägas, helt olika saker. Väljare är inte kunder, de är medborgare; partier är inte företag som söker efter vinst utan folkrörelser som söker folkets stöd för sina visioner; samhället är inte en marknad utan en slags organism som hålls samman av annat än egoismens iskalla beräkning. Här råder omtanke, kärlek, förtroende och tillit.
Visst. Det är lätt att hålla med om. Men det hindrar inte att jämförelsen mellan politik och marknad också har vissa fördelar. Det handlar om att olika kollektiva aktörer (företag eller partier eller organisationer) söker efter stöd från folket (kunder eller medlemmar). Och för att få detta stöd krävs någon slags erbjudande.
En marknad utan en produkt eller en valrörelse utan vallöften är svårt att tänka sig.
Partier och företag har dessutom likheten att de inte är ute efter enbart ett engångsligg utan en längre relation.
Både politiska aktörer och företag har, i en demokrati eller på en marknad, rätten att lansera nya produkter, idéer och organisationer utmana etablissemanget.
Men det är inte lätt att alltid vara så ny och fräsch. De etablerade företagen har många fördelar, inte minst det faktum att de funnits länge gör att de uppfattas som självklara.
Samma sak med partier. Bägge kan råka ut för att bli ”feta katter” som efter decennier av framgång tar sin position i tillvaron för given.
Jag ansåg länge att den enda plastfolie som dög var det som förr kallades för ”Gladpack”. Konkurrenterna brukade vara så usla att de borde förbjudas eller åtminstone förses med varningstext. Fria marknader är bra och ska försvaras, men charlataner borde inte få segla in under falsk flagg.
Men efter årtionden av dominans för ”Gladpack” så dök ”Ninjaplast” upp, med sin effektiva skärklinga. Det var som en helt ny produkt. Rätt dyr med idiotiskt namn. Men bäst i test.
Det är just detta som vi förknippar marknaden med. Att nya alternativ tillåts ta sig fram till konsumenterna. Vi gör nämligen antagandet att folk själva har förmåga att bestämma.
Samma tankefigur återfinns i politiken eller samhällslivet. I en demokrati är det tillåtet att lansera en åsikt, få den diskuterad och examinerad, ratad eller hyllad. Det brukar kallas demokrati.
Vi anser också att om tillräckligt många samlas kring en idé eller handlingsprogram så har de rätt att bilda en organisation, till och med ett parti. De får ställa upp i val och försöka dra till sig väljarna.
Även det är demokrati.
Det är svårt att argumentera för att medborgarna ska ha rätt att rösta fram en ny statsminister men inte själva få välja plastfolie. Eller för den delen, själv välja livspartner, välja skola åt barnen eller ha rätten att byta jobb.
På så sätt har marknaden och demokratin en liknande struktur.
Jag träffade en gång en amerikansk professor som med stor iver förtalade sitt hemlands betydelse. Han menade att det enda som USA bidragit med till världens utveckling var just plastfilm, ”food wrap”. Dessutom, hävdade han, var uppfinningen gjord av misstag.
Men det är också därför marknaden fungerar framgångsrikt. Den ger möjligheten att misslyckas. Pröva nyheter och ur den stora högen av fiaskon växer en och annan framgång upp. Valfria medborgare avgör ytterst vilket som blir vad.
Nu väntar vi bara på någon entreprenör ska uppfinna ett ickeplastigt sätt att skydda maten i kylskåpet. Fram till dess är det Ninjaplast som gäller. Och att partier som länge haft samma produkt att erbjuda väljare inser att det ibland är nödvändigt med produktutveckling.