I Aftonbladet läser jag om Jonas, 28. Hans avgångsbetyg försvann när friskolan gick i konkurs och nu fruktar Jonas att han måste läsa om hela gymnasiet för att kunna plugga vidare. Det sker samtidigt som Dagens Industri rapporterar om friskolekoncerner som skär guld med täljkniv och höjer utdelningarna till sina aktieägare.
I Dagens Nyheter ser jag en artikel om att Säpo varnar för att barnen vid en friskola i Gävle riskerar att utsättas för radikalisering och rekrytering till våldsbejakande miljöer. I en debattartikel i Expressen varnar i samma veva utbildningsminister Anna Ekström och inrikesminister Mikael Damberg för att Säpo har svårt att komma åt den våldsbejakande extremismen på friskolorna, eftersom de inte omfattas av offentlighetsprincipen.
De här exemplen från den senaste tidens nyhetsflöde borde föranleda viss eftertanke och självrannsakan även hos de starkaste tillskyndarna av den borgerliga friskolereformen.
Det är hög tid att inse att allt inte blev bra.
Den senaste Pisa-undersökningen är en tydlig väckarklocka.
Resultaten för svenska elever är visserligen bättre än genomsnittet för OECD, de västliga industriländerna. Men samtidigt finns en växande ojämlikhet och ökad segregering i spåren efter friskolereformen och marknadiseringen av det svenska skolväsendet. Enligt Pisa har Sverige nu den mest ojämlika skolan i Norden.
Många barn halkar efter, vilket riskerar att spä på andra samhällsproblem. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att barn som misslyckas i skolan lättare riskerar att fastna i sociala problem och kriminalitet i framtiden.
Det finns ingen riksdagsmajoritet för att riva upp friskolereformen. Men också Liberalerna och Centerpartiet, som står bakom Januariavtalet, borde se att något behöver göras för att komma åt problemen.
I vår presenteras två statliga utredningar, som kan bli början på en offensiv mot ojämlikheten i skolan.
• Lars Stjernkvist ska bland annat föreslå insatser främja en likvärdig utbildning och minska segregationen inom gymnasieskolan.
• Björn Åstrand ska på motsvarande sätt föreslå åtgärder för att stärka likvärdigheten i förskoleklasserna och grundskolan.
Jag hoppas att både Annie Lööf (C) och Nyamko Sabuni (L) hakar på och är beredda att bilda gemensam front med Anna Ekström i arbetet för en jämlik kunskapsskola.
Även de som älskar valfrihet och mångfald i skolan borde se farorna med att ojämlikheten växer. Skolan är trots allt till för att alla barn i Sverige ska få med sig de kunskaper de behöver för livet – inte att fungera som en tummelplats för vissa religiösa eller kommersiella intressen.