När danskarna på 1500-talet invaderade vårt land och ställde till med Stockholms blodbad var ett utmärkt tillfälle att ställa sig på rätt sida av historien. Kan det tyckas, så här efteråt.
Vår store hjältekonung (och bondemördare) Gustav Vasa föddes ur denna händelse.
Eller ta Gustav IV som i början på 1800-talet försökte ställa sig på rätt sida genom att nästan ensam i Europa sätta sig upp mot Napoleon. Det slutade med att Ryssland slet bort Finland från det svenska riket. Det lär dessutom ha funnits planer från ryssar och fransmän att dela Sverige vid Motala ström.
I så fall hade kanske det svenska riket fallit samman. Och vi fått ett bra exempel på att den som vill stå på rätt sida också kan förlora allt.
Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser, brukar vi säga.
Problemet med att ställa sig på rätt sida i historien är att det är svårt att i förväg veta vad som kommer att bli rätt och riktigt. Vi kan kanske ana det, men om utgången är osäker kan lite försiktighet vara påkallad.
Under andra världskriget försökte Sverige ställa sig utanför historien. De andra fick göra upp om vem som skulle vara världshärskare och vi såg till att anpassa oss efter den som för stunden hade ledartröjan.
Edvard Persson sjunger om detta i sin berömda sång ”Lite grann från ovan” när han sittandes på en flygande gås betraktade en värld i brand:
”Nu jordens alla murar börjar skaka.
En samling dårar satt vår värld i brann.
Vad fäderna byggt upp blir pannekaka.
Det ryck och slits i gamla vänskapsband.
Ack kära Ni som slåss därner på jorden
kom upp och ta en liten titt med mig
Jag är ganska säker på
att Ni skäms en smula då
när Ni ser vår gamla jord så här från ovan.”
En del hävdar elakt att detta var fegt att försöka se världen lite grann från ovan. Att Sverige genom att inte gå i fält mot Hitler och hans anhang till och med ställde sig på fel sida av historien. Att det är föga smickrande att komma till krigsskådeplatsen ungefär samtidigt som likplundrarna.
Men svaret är att oaktat detta kom svensk exportindustri att hamna på en framgångsrik plats i statistiken – och vi fick resurser att bygga ett mycket fantastiskt välfärdssamhälle.
Så vad borde Sverige gjort istället? Förklarat Tyskland krig redan 1939, före att de andra länderna kommit upp ur startblocken?
Ungefär så ser också problemet med att stå på rätt sida av historien ut nu också.
Ska Sverige gå i spetsen för att bekämpa Putins Ryssland, be kineserna dra åt pipsvängen och agera så att Polen och Ungern kastas ut ur EU?
Och om migranterna tar sig över den turkiska gränsen, in i Grekland och börjar komma över Öresundsbron, vad är då rätt sak att göra?
Visst, moraliskt går det att argumentera för att medmänsklighet alltid går före allt annat. Det kallas för solidaritet och den är gränslös.
Men om öppnar gränserna för en ny migrationsvåg, därför att vi vill hamna på rätt sida av historien, var kommer svenska folket att välja? Kommer de att belöna de partier som vill hamna rätt, eller kommer de att rösta med några som gärna hamnar fel bara de får makten?
Var hamnar vi i historien då?
Detta, kära läsare, är en festförstörare. Det är en fråga som kommer att plåga oss framöver. Och påminna om den gamla sanningen att politiska ställningstaganden inte handlar om att göra rätt, utan göra så lite fel som möjligt.