I en artikel i det senaste numret av tidskriften Tiden lade Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson fram sin vision av Sveriges nuläge, och hur hon vill att Socialdemokraterna ska ta sig an framtiden.
Den börjar med ett erkännande av att Socialdemokratin inte har förmått att göra tillräckligt – och det är den nödvändiga startpunkten för varje allvarligt menat försök att ta sig an framtiden och de utmaningar man står inför. Socialdemokratin har länge varit stolt över sin historia, och den roll som den samlade arbetarrörelsen har haft i att bygga dagens Sverige.
Det har man ofta varit med rätta – men med tiden har den stoltheten också riskerat att bli en av partiets och arbetarrörelsens allra största svagheter.
Den som är för förälskad i det som har varit riskerar att också söka lösningarna på de problem man står inför nu i det förflutna, och inom delar av partiet har det i perioder varit vanligt att säga att den uppgift man står inför är att ”hitta tillbaka” till det som en gång var partiets fundament.
Det är förstås lockande att tänka att det rätta svaret har varit med oss hela tiden, och att vi bara har glömt bort det. Men att söka framtiden i det förflutna är ett dödsdömt projekt.
De barriärer och maktkonstellationer som arbetarrörelsen en gång bröt igenom existerar inte längre, och hur skönt det än vore går det inte att vinna striden om åtta timmars arbetsdag eller rätten till särbeskattning en gång till.
Nu står man – som Andersson påpekar i sin artikel i Tiden – mot en höger som har organiserat sig på ett nytt sätt, och har kommit tillbaka starkare än någonsin; på valdagen 2026 firar man det tveksamma jubiléet av 20 års högermajoritet i Sveriges riksdag.
Den kommer inte att bli lätt att bryta då heller – men det är dessa förutsättningar som man har att arbeta med, och som den långsiktiga politik som Socialdemokraterna i elva olika arbetsgrupper just nu håller på att ta fram måste vara svaret på.
Dessa arbetsgrupper sträcker sig över hela det politiska spektrumet – det är nödvändigt, för ett parti som vill vara statsbärande måste ha ett svar på varje fråga som ställs.
Men frågar du mig så måste kärnpunkten i denna socialdemokrati för en ny tid alltid vara fråga om ekonomisk rättvisa, och hur vi ska lyckas vrida det politiska samtalet till att handla om det.
Sverige av idag är ett land som präglas av extrema och växande klyftor, och om vi försöker förstå dem med det förflutna som mall kommer vi aldrig att lyckas göra någonting åt dem.
Den allra bredaste och djupaste klyftan går nämligen inte mellan stad och land, mellan de som är födda inom landet eller utomlands eller ens mellan dem med examen eller utan; den går mellan dem som lever på sin lön, och den som varje år tjänar en förmögenhet på att äga ett kapital.
Det gör att en läkare i Stocksund i ekonomiska termer kan ha mer gemensamt med en som jobbar på gjuteriet på Volvo i Skövde, än med sin granne som enbart lever på räntorna och inkomsterna från det han redan äger.
Så kan man börja formulera en klasspolitik för det nya årtusendet – en klasspolitik där skiljelinjen inte går mellan dem som får arbeta och dem som inte får något arbete, utan mellan dem som måste arbeta och de som helt enkelt inte behöver göra det.
För många av oss är det ett ovant sätt att tänka på – men bara så kan vi komma runt alla de andra motsättningar som svensk höger medvetet underblåser, och det sätt de försöker ställa människor som har så mycket gemensamt mot varandra på.