Det svenska resultatet i den internationella PISA-mätningen av femtonåriga elevers kunskaper och färdigheter är en besvikelse – det finns det ingen anledning att sminka över eller bortse ifrån.
Det hjälper inte våra elever att det svenska tappet från den förra mätningen 2018 ungefär motsvarar det som sker i andra utvecklade länder, att Sverige fortfarande ligger över OECD-snittet eller att det fortfarande finns gott om elever som presterar väl.
För svensk del är problemet nämligen den stora spridningen i resultatet – att skillnaderna mellan de elever som presterar väl och de som inte gör det är så stora, och att likvärdigheten i det svenska skolsystemet även fortsatt är alldeles för låg.
Det är problem vi redan var mycket väl medvetna om – och även om detta resultat alltså måste vara en besvikelse, så är det faktiskt inte någon överraskning.
Tvärtom bekräftar det mycket av det vi redan vet – och det måste vi hålla i vårt medvetande när detta resultat debatteras och förslag för att göra något åt det förs fram.
Det kommer det nämligen att göra – det dröjde inte mer än ett par timmar efter att resultatet blev offentligt innan diverse debattörer och politiker tog tillfället i akt att göra sina röster hörda i frågan.
Det är i grunden bra att de griper tillfället och tar på frågan på stort alltför. Men problemet med den svenska skoldebatten är att den alltför ofta har tillåtits att bli ett symboliskt och politiskt slagträ.
Alla ser problemet. Men i stället för att göra något åt det väljer man att låtsas som om det egna ideologiska programmet vore den enda möjliga lösningen på det.
För Sverigedemokraterna handlar det alltid om att minska invandringen, för Liberalerna handlar det ofta om att gå tillbaka till en mer konservativ syn på undervisning och för Moderaterna har svaret länge varit att applicera fler marknadslösningar på skolområdet.
På den andra sidan om den politiska blockgränsen har svaren ofta varit det motsatta. Miljöpartiet har aldrig haft något emot friare undervisningsformer, och Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har länge velat göra någonting åt det svinn och den röra som existerar på friskolemarknaden.
Var och en av dessa lösningar ser en del av problemet – och ni som har läst mina krönikor här tidigare vet med all säkerhet åt vilket håll jag själv lutar. Men faktum är att ingen av dessa reformer ensam kan vända den oljetanker som ett helt skolsystem utgör.
Det skulle i stället kräva ett långsiktigt engagemang och en beredskap att ändra mer än undervisningsmetoder eller till och med skolans driftsform. För det finns ingenting som säger att till exempel ett statligt övertagande av skolan omedelbart skulle leda till en bättre likvärdighet.
Det skulle också kräva att man inser att det långsiktiga engagemanget inte kommer att bli en billig affär. För att stötta de allra svagaste och mest utsatta eleverna finns det en sak som är viktigare än någon annan – och det är att vi har kunniga och engagerade lärare, som får chansen att göra sitt jobb.
De måste bli fler, och få färre elever att jobba med i varje klass, och i de fall elever som halkar bakom behöver stödinsatser måste sådana finnas tillgängliga.
Det kommer att kräva en större andel av våra gemensamma resurser. Men det är ett pris som vi måste vara beredda att betala om vi inte vill svika ännu en generation, och skicka ut dem i arbetslivet med kunskaper som i grunden är bristfälliga.
Vad en sådan politik får för konsekvenser kan vi nämligen se omkring oss redan nu.