Arbetsförmedlingen har länge varit något av ett sorgebarn. Till en del har det att göra med myndigheten själv, men roten till de största svårigheterna beror faktiskt på uppdragets natur; det är lika omfattande som det är spretigt.

Det säger sig självt att en IT-ingenjör som för till tillfället hamnar mellan jobb står inför andra utmaningar än den som saknar fullständig gymnasieutbildning – och en arbetsförmedlares uppdrag skiljer sig dramatiskt om hen är verksam i en växande storstad eller i en av landets mindre kommuner.

Vad som däremot är sant i alla fallen är att Arbetsförmedlingen inte kan trolla. Man kan inte uppfinna jobb där det inte finns några, och man kan heller inte knåda passande kandidater till de tjänster som finns att tillsätta av lera.

Uppdraget är till sin natur något av ett sisyfosarbete, och det blir inte lättare av att Arbetsförmedlingen i viss mån har behövt ta ansvar och klä skott för samhällsproblem som ligger utanför dess kontroll och möjlighet att påverka.

På en arbetsmarknad i snabb förändring har det uppdraget blivit än mer komplext, och det blir knappast lättare av att myndigheten också ska vara verktyg för skiftande regeringars metoder och mål i jobbpolitiken.

I sig är det alltså inte märkligt att myndigheten ska reformeras. Det är tvärtom någonting som den statliga Arbetsmarknadsutredningen så sent som i år presenterade kloka och väl genomtänkta förslag för. Men. Det kan faktiskt inte få gå till på det här sättet.

När Kristdemokraterna och Moderaterna lade fram sin servettskiss till budget kapade de myndighetens budget brutalt, utan att göra sig några besvär om hur många människor som varslades eller vad som skulle komma sedan. Det var en politisk teater med allvarliga konsekvenser, och djupt oansvarigt.

I Januariavtalet slog man på bromsen för det, men Centerpartiet fick igenom en ideologiskt motiverad nedläggning av myndigheten. Vad som ska komma efter den är fortfarande oklart, och verkar nästan behöva trollas fram.

Det här är inte sättet vi genomför reformer på, och det är inte så här man behandlar de hårt arbetande medarbetarna på en myndighet. Det är resultatet av ett kollektivt politiskt haveri i samband med den förra regeringsbildningen. Det är ovärdigt både svensk förvaltning och den politiska kulturen, och borde leda till självrannsakan bland våra politiker på riksplanet. Det gäller både dem till höger, och dem till vänster.