Just nu diskuteras om Socialdemokraterna misslyckats i valet eller inte. Och om flaskan är halvtom eller halvfull är ett ständigt diskussionsämne.
Vad vi inte kan bestrida är att partiet gjorde ett bättre val än förra gången. Vilket var det sämsta valet på 100 år. Vad som dessutom kan sägas, är att det gick betydligt bättre än vad vi hade kunnat tro.
Exempelvis vet vi att regeringar brukar förlora efter två mandatperioder oavsett vad de gjort. Det var nästan så att Socialdemokraterna klarade sig från detta, dels genom att byta partiledare, dels genom att slippa släpa på Miljöpartiet i valrörelsen.
Och med tanke på stegrande elpriser, höga kostnader för att tanka bilen och en fånig plastpåseskatt, ständiga skjutningar och annat elände som räntehöjningar och köer för att få pass, sjukvård och omsorg, så har Socialdemokraterna klarat sig rätt bra.
Partiet gjorde en tvärvändning i synen på Nato, utan att väljarna verka ha sprungit iväg till det mer Natokritiska vänsterpartiet, utan dessa gjorde tvärtom fiasko, troligtvis därför att de ställt till med för mycket tumult i riksdagen.
Och för att möta energikrisen gick Socialdemokraterna från att vara ganska kritiska till kärnkraften till att vara ganska positiva. Att ett parti som säger sig vara bättre än de andra på att styra landet än de andra gör denna typ av piruetter strax innan ett val – och ändå vinner väljare – kan tyckas vara lite av ett mysterium.
Slutsatsen är därför att det kunde ha varit mycket värre.
Givetvis hade socialdemokraterna – om de fått välja – hellre tagit ytterligare minus i mandat givet att de i gengäld fått behålla regeringsmakten.
Den inställningen, att det är bättre med inflytande över samhällsutvecklingen än att få fler väljare, är för övrigt inget speciellt med Socialdemokraterna. Det gäller de flesta partier som har ambitionen att göra skillnad.
Det som nu måste ske är följande:
För det första måste Socialdemokraterna titta över sina ställningstaganden så att de slipper fler pinsamma omläggningar av politiken. Socialdemokratin brukar hävda att de har en vänsterpolitisk hållning anpassad till verkligheten, medan andra, som vänsterpartiet, har åsikter som är helt immuna inför samhällets realiteter.
Finns det möjligtvis fler områden där partiets verklighetsuppfattning har blivit oklar och behöver ses över?
Rekommendationen är att Magdalena Andersson fortsätter att driva på för att vända på stenar, våga tala om allt och göra vad som behövs.
För det andra måste partiet föra en trovärdig oppositionspolitik. Just nu handlar det inte om att jaga regeringen oavsett vad dessa gör, utan inse att vi befinner oss i en mycket allvarlig situation med ett krig som riskerar att sprida sig, ekonomiska problem med inflation och dyrtid, energikris och stora åtaganden när det gäller att ställa om till ett hållbart näringsliv.
Det är därför bra att Magdalena Andersson signalerat att hon är villig att göra nödvändiga kompromisser och att hennes dörr står öppen. Vilket kan uttydas som att hon inte utesluter någon form av djupare samverkan med Moderaterna. För att få en trovärdig krispolitik – och slippa Sverigedemokraterna.
Det tredje som måste göras är att Socialdemokraterna i grunden analyserar de senaste decenniernas tillbakagång. Tittar vi på svensk politik med kalla objektiva siffror kan vi i runda tal säga, att sedan valet 2006 har vi fem val där de ”borgerliga” (M, KD, SD och C) haft i genomsnitt 55 procent av rösterna, medan ”vänstern” (S, V, Mp och Fi) skrapat ihop 45 procent.
Objektivt sett har vänsterkrafterna i svensk politik legat i underläge i 20 års tid. Medan de borgerliga (”högern”, ”icke-socialister”) haft ett markant överläge.
Att de borgerliga trots detta inte suttit i regeringsställning hela tiden, fast de haft möjligheten, beror i huvudsak på att de haft svårt att acceptera Sverigedemokraterna. Men när de nu till slut övervunnit denna ängslighet öppnar sig möjligheten för de borgerliga att under lång tid framöver dominera svensk politik.
För socialdemokratin är detta ett problem av episka proportioner. Så vad göra?
Ett strategiskt avgörande är om partiet ska profilera sig för att vinna tillbaka de väljare som dragit högerut - eller betrakta dessa som förlorade och istället satsa på andra grupper. Dem som exempelvis är betydligt mer öppensinnade när det gäller klimatpolitik, migration och tolerans?
Är det ”förlorarna” eller ”vinnarna” som socialdemokraterna ska fokusera på?
Visst, det socialdemokratiska partiets linje är att alla dessa grupper ska vara partiets vänner. Men vi måste erkänna att så långt har det inte gått så bra.