I våras fällde Klimatpolitiska rådet sin dom över den sittande regeringens klimatpolitik.
Den kommer inte att hålla vad partierna som sitter i regeringsställning lovade i valrörelsen. Den kommer inte att uppfylla de klimatpolitiska mål som Sverige har satt upp eller våra internationella åtaganden.
Den kommer – för första gången på tjugo år – inte ens att minska Sveriges utsläpp av växthusgaser, utan öka dem.
Det betyder att Sverige i princip över en natt har förvandlats från ett globalt föregångsland, till ett av de länder som får stå i skamvrån när världens länder samlas för att försöka hantera den största utmaning som alla tillsammans står inför.
Ett land som agerar i strid mot det etablerade forskningsläget, och som är fullt beredda att slösa bort chansen till att rädda det framtida klimatet för att möjligen få köra bil en smula billigare en stund.
Det är ett besked som går stick i stäv mot vad sju av åtta riksdagspartier lovade väljarna under valrörelsen 2022 men som också går tvärs emot vad såväl väljare som näringsliv prioriterar och anser vara viktigt.
Att det ändå kan bli så är inte särskilt överraskande. Regeringen är nämligen helt och hållet beroende av att i varje ögonblick hålla det åttonde riksdagspartiet, Sverigedemokraterna, på gott humör – och för dem har kunskapen snarare än klimatförändringarna varit fienden.
Det märktes inte minst när partiet insisterade på att Chalmersprofessorn Emil Kåberger skulle lämna statliga Vattenfalls styrelse, och fick gehör för det.
Den tidigare vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt hade inte fel när han på twitter beskrev det hela som en ”politisk utrensning” – Kåberger är en av de mest meriterade i Sverige på sitt område, men delar inte Sverigedemokraternas åsikt om kärnkraften.
Så kan man också välja sin politik – och sammantaget gör detta det uppenbart att detta är ett område där de övriga regeringspartierna varken är intresserade av eller slagkraftiga nog för att ta strid emot Sverigedemokraterna.
Det säger en hel del om hur svalt deras engagemang för klimatet är och hur svag deras ställning just nu är. Men tyvärr säger det också en hel del om den valrörelse de förde, och som de faktiskt kom undan med att föra.
Detta är ytterst konsekvensen av att ingen – vare sig journalister eller politiska motståndare – på allvar klarade av att syna deras bluff när de förvandlade ”kärnkraft” till ett stoppord inom alla miljödebatter.
Det är också en konsekvens av att ingen fick något tydligt besked om vilken politik den här regeringen egentligen hade tänkt föra – allt väljarna fick var en serie fagra löften, som sedan kohandlades bort av segerrusiga politiker på Tidö Slott.
Därför gör Magdalena Andersson (S) och Muharrem Demirok (C) helt rätt som kräver besked om hur Sverige ska nå de uppsatta klimatmålen för 2030 och 2045.
I det här fallet är det nämligen de som representerar den stora majoritet av väljarna och det här landets intresseorganisationer som kräver att klimathotet är någonting man tar på allvar, mot en liten klick av kunskapsimmuna extremister som med den breda högerns goda minne får diktera svensk klimatpolitik.
Kanske vore det även värt att påminna just denna höger om att det väljarna röstade för trots allt inte var det sverigedemokratiska partiprogrammet, och att statsministern fortfarande heter Ulf Kristersson och är medlem i Moderaterna.
Tittar man på den politik som de för, ser det nämligen ut som om de har lyckats glömma bort även det. Det är ganska pinsamt för alla inblandade.