I ett klassiskt tv-klipp hanterar programledaren Arne Hegerfors en dålig förlorare. Två män tävlar i frågesport och det är dags för utslagsfrågan. I vilken stad ligger den Spanska ridskolan? Första mannen svarar rätt, Wien. Frågan går över till hans motståndare. Han svarar Madrid och Arne förklarar då att det tyvärr är fel.
”Du missuppfattade mig. Du hörde Madrid men jag menade Wien”, svarar mannen och vägrar acceptera förlusten. Inte ens när vinnaren fått blommor och pris ger han sig.
Jag tänkte på det här klippet under valnatten, när jag satt och åt chips medan resultaten trillade in. De rödgröna såg och ser i skrivande stund ut att bli störst, få flest mandat av blocken i riksdagen. Men samtidigt som detta presenterades i tv så visades segerrusiga alliansmänniskor från valvakor som i sina analyser upprepade att ”Stefan Löfven måste avgå!” och att den nya statsministern borde heta Ulf Kristersson.
Jag kollade på mandaten och procenten igen. De rödgröna var ju störst. Men samtidigt stod nöjda kristdemokrater i rutan och sa att Sverige hade röstat för ett regeringsskifte. Det var som att vi levde i parallella världar. En värld där 2+2 inte längre alltid är 4, utan också tolkas som att det borde bli 5.
Jag överväger att börja köra samma strategi i mitt privatliv.
När jag och min kille spelar kort om vems tur det är att diska och jag förlorar med 3-2 exempelvis. Då ska jag säga att han måste diska, resultatet är tydligt. Jag vann! Om han ifrågasätter detta ska jag anklaga honom för att vara maktgalen och korrupt.
Om han föreslår en disköverskridande kompromiss, att vi diskar hälften var, ska jag vägra. Ska jag gå med på hans diktatoriska förslag, varför tror han att det är upp till honom att sätta dagordningen? Aldrig.
När mina vänner och jag diskuterar vilken tid vi ska ses på middag, och de flesta tycker att vi ska ses vid 20 men jag och några till tycker 18 passar bättre, då vet ni vad som händer.
Jag dyker upp 18, det är då middagen börjar. Det har jag och mina tre vänner som blev nedröstade bestämt.
Jag skulle snart få sitta ensam i lägenheten, utan pojkvän eller vänner som ringer.
För precis som i klippet från frågesporten på tv framstår det som bisarrt att skrika ut att man är en vinnare när alla som tittar sett något annat.
När någon bekant oroligt undrar vad som hänt med mig ska jag lugnt svara som det är. Jag har bara Alliansen som livsförebild.