Aktivister måste kunna övertyga också

Under måndagen genomförde klimataktivisten Greta Thunberg tillsammans med organisationen ”Ta tillbaka framtiden” en aktion i Oljehamnen i Malmö. De protesterande blockerade tankbilarnas infart, och fördes efter ungefär en timme bort av polisen.
Det mest uppseendeväckande med det är inte själva händelsen – utan det faktum att aktivisterna genomförde sin aktion bara timmar efter att de dömts till dagsböter för att ha gjort samma sak ett par veckor tidigare.
Det är ett agerande som tydliggör själva kärnan i den politiska aktivism som har civil olydnad som metod – målet med aktionen är naturligtvis inte att minska koldioxidutsläppen genom att en liten stund hindra en tankbil från att köras ut.
Målet är tvärtom att bli gripen, att därmed väcka uppmärksamhet och sätta fingret på det aktivisterna uppfattar som en skevhet i vår lagstiftning; att det i deras ögon är absurt att det kan vara tillåtet att förstöra jordens klimat, men förbjudet att försöka rädda det. 
Det är inte heller en aktion som sker i ett vakuum. Under de senaste åren har grupper som Återställ Våtmarkerna genomfört en serie uppmärksammade – och för en hel del människor blodtryckshöjande – aktioner på såväl motorvägar som galor och tv-inspelningar.
Den internationella scenen delar de med betydligt större, radikalare och mer kontroversiella organisationer som Extinction Rebellion och det tyska Ende Gelände, som tvingat till sig rikspolitikens uppmärksamhet för samma frågor som engagerar Greta Thunberg.
På vissa sätt är det en effektiv strategi – men den kan också vara farlig för den egna saken. För medan det kanske är möjligt att samla en bred koalition av människor som delar målet att rädda klimatet, så riskerar aktioner som stör och slår mot människors vardag att fungera polariserande, och driva bort människor snarare än att dra dem till sig.
Det är min egen inställning till sådana aktioner – jag delar till fullo aktivisternas åsikt att det just nu inte finns någon fråga som borde ligga högre upp på den politiska dagordningen än den att bromsa den globala uppvärmningen och rädda jordens klimat, och att det är absurt att den får stå tillbaka för så mycket annat.
Men jag är långtifrån säker på att illegala aktioner verkligen är det klokaste sättet att övertyga andra om dess vikt och höja den på den politiska dagordningen; för det räcker det nämligen inte att väcka uppmärksamhet. 
Man måste också ha förmågan att övertyga, och det är sällan det är så svårt att övertyga någon annan som i en direkt konfrontation. 
Samtidigt går det inte att komma ifrån att den typen av aktivism som ”Ta framtiden tillbaka” står för ställer viktiga frågor till vårt rättssystem om vad som egentligen ska vara ”rätt.”
Det är inga nya frågor – Sofokles 2500 år gamla drama Antigone handlar om en ung kvinna vid samma namn, som av staden Thebes kung förbjuds att begrava sin döde bror, förrädaren Polyneikes.
Det förbudet ställer henne inför ett moraliskt beslut – ska hon följa stadens lagar, som har stiftats av människor, eller ska hon göra det som hon anser sig vara skyldig sin bror enligt gudarnas och släktskapens lag?
Där står en sorts rätt mot en annan, och hur Antigone än gör kommer hon att bryta mot någon av dem. Hon väljer till slut att bryta mot stadens lag, och att ta det straff den kommer att döma henne till.
Det är också ett moraliskt beslut – och även om man inte delar det eller skulle ha gjort samma sak själv, måste man ha den djupaste respekt för den övertygelse som leder henne dit.