I min lägenhet bor två personer, tre datorer, två iPads, tre iPhones. Det är orimligt. Jag vet det. Men jag vet också att hela mitt liv är uppbyggt kring de här apparaterna. Mitt jobb. Mitt politiska engagemang. Min kontakt med myndigheter. Nästan allt sker via en skärm.
Hur klarar en sig utan tillgång till internet? Nästan inte alls.
I en källarlokal i Boden sitter ett tjugotal kvinnor framför en varsin dator. De kommer ursprungligen från Afghanistan och går en ABF-kurs för att lära sig mer om internet. Den här eftermiddagen får de hjälp att skapa en mailadress.
Deras lärare är utbildad civilingenjör. Hon förklarar var de ska fylla i sitt förnamn, efternamn och önskad mailadress.
Det är en lokal som så många andra i arbetarrörelsen. Anspråkslös. Lagom anonym. Men det är här politiken sker på riktigt.
Kurser i svenska och stickning. Möjlighet till barnpassning och läxläsning. Här har ABF skapat en mötesplats dit hela Boden är välkomna. Den här onsdagen kommer LO:s vice ordförande Berit Müllerström på besök för att diskutera vilken roll ABF och LO spelar för att bryta det digitala utanförskapet.
En miljon människor beräknas leva i ett digitalt utanförskap. Det är en tiondel av Sveriges befolkning som inte kan, vill eller har möjlighet att delta i det nya digitaliserade samhället. Gruppen består främst av äldre, låginkomsttagare och personer som invandrat till Sverige.
Jag tänker på min morfar. Han spelar gärna Wordfeud på sin iPad, men han har nog aldrig betalat räkningar eller deklarerat digitalt. Min morfar klarar sig dock rätt bra ändå. Han söker inte jobb och han är van vid det svenska systemet.
Att kunna använda en dator är ofta ett krav på arbetsmarknaden, uttalat eller outtalat. Någonting som jag, en 90-talist med tillgång till fler apparater än jag har tid att använda, tycker är självklart. Men i takt med att allt fler samhällsfunktioner digitaliseras hamnar fler på efterkälken. Det kan vara min morfar och det kan vara en av kvinnorna i en ABF-lokal i Boden.
Men i Boden har ABF knäckt koden och, som arbetarrörelsen gjort så många gånger förut, satsat på utbildning. Och utbildningen individanpassas för varje person som kommer in i den lite dunkla lokalen. Den som aldrig har använt en dator får en viss hjälp. Den som endast behöver hjälp med att söka information på myndighetshemsidor en annan.
I svensk politik finns det en tydlig klyfta när det kommer till arbetsmarknadspolitik.
På ena sidan ses människor som befinner sig långt från arbetsmarknaden endast ett problem som måste lösas med en quick-fix. På andra sidan ses de som en möjlighet för hela samhällsutvecklingen.
Det är inte så svårt att lista ut på vilken sida jag placerar ABF i Boden.
Medan högern presenterar snabba och ogenomtänkta lösningar, som att skapa fler nya och ”enkla” jobb med låga löner och dåliga villkor, är arbetarrörelsens lösning alltid utbildning och att ge den som är arbetslös verktyg för att leva upp till sin fulla potential.
I det lilla köket längst in i ABF-lokalen, som idag får agera mötesrum, förklarar Müllerström LO:s idé om utbildningsjobb. Den som saknar utbildning ska ha möjlighet att arbeta och plugga upp sin yrkeskompetens parallellt. För istället för att skapa nya, lättkvalificerade jobb behöver vi se till så att de som idag är arbetslösa får kompetens att ta de jobb som finns.
För jobb finns. Välfärden skriker efter mer personal. Vi behöver fler vuxna i skolan och mer personal i både vården och omsorgen. Listan på bristyrken kan göras lång. Frisörer, snickare, byggarbetare, betongarbetare, undersköterskor, sjuksköterskor är bara några.
Att Svenskt Näringsliv och högerpartierna istället vill sänka löner och försämra villkor för att få människor i arbete är rent av pinsamt.
Jag väljer mer personal i välfärden före att någon packar mina varor vid kassan på ICA. Varje dag i veckan. Och det valet är jag nog inte ensam om.
ABF är ett gott exempel på hur samhället bör agera när klyftor växer. Oavsett om det är den digitala, ekonomiska eller kunskapsmässiga klyftan finns svaret i en källarlokal någonstans i Boden