Vi landar på Tindoufs flygplats mitt i natten. Nästan ett dygn tidigare hade vi inlett vår resa på Arlanda.
Jeepen som ska ta oss ut i öknen är bara en av flera bilar i en karavan. Längst fram kör en polisbil.
Efter en skakig biltur når vi vår slutdestination: de västsahariska flyktinglägren i västra Algeriet.
I 42 år har det västsahariska folket levt i flyktingläger på grund av Marockos ockupation av Västsahara.
Idag bor cirka 165 000 människor i de fem lägren som under fyra decennier utvecklats till små samhällen med affärer och skolor.
På grund av brist på vatten är de beroende av internationella bistånd för att klara matförsörjningen.
Jag åker till Algeriet tillsammans med SSU:s Västsaharaprojektgrupp i november 2015.
Vi träffar unga västsaharier för att förstå deras situation och diskutera frågor som demokrati och organisering.
Vårt mål är att de ska vara rustade för att bygga ett samhälle den dag Västsahara befrias.
Det var när Marocko och Mauretanien ockuperade Västsahara år 1975 som många tvingades att fly och flyktinglägren byggdes upp.
Mauretanien lämnade området samma år när den internationella domstolen i Haag nekade ockupationsmakterna rätt till Västsahara.
Men den marockanska regeringen har sedan dess ignorerat både domen i Haag och FN:s krav på avkolonialisering och en folkomröstning.
Istället har de byggt en 2200 kilometer lång mur ackompanjerad av ett av världens största fält av landminor för att skydda det ockuperade området.
En dag på vår resa besöker vi Afapredesa, en människorättsorganisation som framför allt fokuserar på ”försvunna” västsaharier. Alltså de som misstänks ha kidnappats eller gripits av den marockanska polisen.
I 26 år har det rått vapenvila mellan Västsaharas befrielserörelse och regering, Polisario, och den marockanska regeringen.
Men i det svala rummet hos Afapredesa får vi se filmer och höra vittnesmål om hur västsaharier som fortfarande lever på ockuperat område misshandlas och attackeras av både civila marockaner och marockansk polis.
Igår, torsdag, stod frågan om Västsahara på agendan när FN:s säkerhetsråd sammanträdde. Inför mötet deklarerade Sveriges utrikesminister Margot Wallström på Twitter sitt fulla stöd för FN:s arbete för en folkomröstning och vikten av att återuppta den politiska processen.
Samtidigt verkar utrikesministern inte ha några planer på att erkänna Västsahara.
Riksdagen beslutade redan 2012 att ge den dåvarande regeringen i uppgift att erkänna Västsahara.
Att Carl Bildt inte levererade på det området är inte särskilt förvånande. Men vi är många som förväntade oss mer från Margot Wallström och en socialdemokratisk regering.
Speciellt eftersom att Socialdemokraterna har ett kongressbeslut från 2009 om att Västsahara ska erkännas.
Det gick inte lång tid efter valet 2014 innan den nya regeringen erkände Palestina. Ett helt rätt och efterlängtat beslut. Men sedan tog det stopp.
I januari 2016 meddelade regeringen att de inte tänker erkänna Västsahara.
Konflikten reds bäst ut på FN-nivå hette det och ett erkännande från Sverige skulle störa den processen.
Istället fokuserade regeringen på att förbättra Sveriges relationer med Marocko.
I drygt 40 år har FN ställt krav på en folkomröstning om Västsaharas självständighet. Men frustrerande lite har hänt.
Hur länge tycker Margot Wallström att västsaharierna ska vänta?
Polisario har respekterat vapenvilan sedan 1991. De vill inget hellre än att få till en fredlig lösning.
Men flera ungdomar har kommit på andra tankar.
De är födda i flyktinglägren och de är trötta. De är trötta på att vänta. De är trötta på att omvärlden inte ser dem.
De äldre som själva har upplevt kriget gör sitt bästa att lugna de yngre generationerna och uppmuntra till tillit för FN. Hittills har de lyckats.
Men när resultaten aldrig kommer blir det svårare att få gehör för den fredliga vägen.
Under vårt besök i flyktinglägren fick vi många frågor om "när" erkännandet från Sverige kommer, det var aldrig en fråga "om".
För det är vad västsaharierna förväntar sig från ett land som alltid stått på deras sida. Som lyssnat och ställt upp när omvärlden vänt andra kinden till.
De vet att ett erkännande från Sverige skulle vara ett startskott på internationell uppmärksamhet och aktion.
Och det är vårt förbannade ansvar att inte svika dem. Vi kan inte låta detta pågå i fyra decennier till.