11 september 2023: Idag har det gått 20 år sedan Anna Lindh (Sveriges utrikesminister 1998-2003) dog efter att ha blivit knivhuggen på NK-varuhuset i Stockholm dagen före.
Det är den mest omskakande dagen under mitt journalistiska liv. För mig var Anna inte bara en toppolitiker utan framför allt en gammal SSU-kompis.
Jag lärde känna henne under mina år som ordförande för Norrbottens SSU-distrikt 1984-1987 och våra gemensamma år i SSU:s förbundsstyrelse 1987-1990.
Bland annat gjorde jag, hon och SSU-distriktets ombudsman Lars V Granberg en resa – mil efter mil – genom Norrbotten med möten och besök i Kiruna, Jokkmokk och Piteå under några intensiva höstdagar 1984 när hon var nyvald SSU-bas.
Under årens lopp sprang vi sedan ihop med varandra i en massa olika sammanhang. Bara några veckor före det brutala mordet 2003 träffade jag Anna för sista gången. Det var på Byxtorget i Piteå där hon kampanjade inför folkomröstningen om euro.
11 september 2003 blev därför en tung och sorgfylld arbetsdag på Piteå-Tidningen, min dåvarande arbetsplats.
Efter mycket möda och stort besvär – och många tårar – fick jag dock ihop en text om Annas politiska betydelse.
"Anna var inte den som bara ägnade sig åt den europeiska storpolitiken. För henne var det lika självklart att delta på partiarrangemang i Norrbotten som att åka till internationella toppmöten vid Gardasjön i Italien. Enbart under sitt sista levnadsår hann hon göra tre besök i lilla Piteå. Det säger något om hur Anna månade om kontakten med den svenska vardagen och det lokala partiarbetet", skrev jag.
Efter hennes tragiska död uppstod en diskussion om det skulle vara möjligt att hålla folkomröstningen om euron i ett så känsloladdat läge. Snabbt enades dock samtliga riksdagspartier om att euroomröstningen skulle genomföras som planerat. Mordet skulle inte hindra demokratin från att ha sin gång.
För mig kändes det som ett ställningstagande som var helt i linje med Anna som politiker och person. Hon brann för demokratin, för alla människors rätt att påverka framtiden och uttrycka sina åsikter i allmänna och fria val.
Som ung SSU:are var hon engagerad för att sprida demokrati i Latinamerika, Sydafrika och Östeuropa, men också för att stärka demokratin på hemmaplan och människors inflytande över skolor, barnomsorg, äldreboenden och vårdcentraler.
På ledarsidan i Piteå-Tidningen citerade och mindes jag hennes installationstal som ny SSU-ordförande på kongressen 1984.
Hon läste dikten ”Tala” av Helga Henschen:
”Tala, du som ännu har läppar, tala!
tala med grannarna i farstun,
tala med folk på gatan och i tunnelbanan.
Den som ännu har öron, han höre!
Skriv ord på papper, väggar och plakat.
Bär orden genom staden,
högt över huvudet så alla kan se.
Dela ut flygblad om frihet, motstånd,
människovärde, fred, solidaritet!
Låt orden flyga som svalor till fjärran land
vägledda av stjärnorna
som fåglar med gröna blad i näbben
till våra systrar och bröder i världens fängelser;
de som inte kunde tiga.
Tala, du som ännu har läppar.
Ord kan bli solar
Ord kan bli floder
Ord kan bygga portar
Ord kan bygga broar
Ord kan störta tyranner
om tillräckligt många av oss beväpnar sig med ord.
Tala! Tala! Det är vår skyldighet
Mot dem som talade medan de ännu hade läppar."
Det är en vacker dikt som manar till samhällsengagemang.
"Uppgivenhet är vår främsta fiende", sa Anna själv ofta. Det är ord som alltjämt är en bra ledstjärna.
Demokratiskt engagemang är det bästa sättet att hedra minnet av Anna 20 år efter hennes alltför tidiga död.