Jag har helt snöat in på Arktis. Ja, ta nu inte det hela bokstavligt, dra inte igång ett räddningspådrag. Men jag läste ju Bea Uusmas utmärkta bok om Andrée-expeditionen (”Expeditionen: Min kärlekshistoria”) och det ledde vidare.
Först till en ganska ny bok om den minst kände i trion som åkte mot Nordpolen i luftballong, Knut Frænkel.
Att uppmärksamma den minst kände är i sig något sympatiskt. Frænkel växte upp i mellersta Norrland och han var bara 27 år då han mötte döden på Vitön. ”Knut Frænkel – den anonyme deltagaren i Andrées polarexpedition” av läkaren Magnus Carlsson utkom 2014 och fyller helt klart en lucka.
Kampen om att nå Nordpolen var intensiv. Ofta var det en nationskamp, inte något som handlade om att göra nya vetenskapliga upptäckter. Arne Remgård har i ”Katastrofen - kampen - räddningen. Expedition Italia” utförligt beskrivit vad som hände den korta tiden i luften och den långa tiden på polarisen.
Flyggeneralen Umberto Nobile skulle föra ära över Italien och den fascistiska diktatorn Benito Mussolini.
Med på färden år 1928 var svensken Finn Malmgren, en oceanograf som hade erfarenhet av polarfärder. År 1917, som nybliven meteorolog, tjänstgjorde han på en väderstation i Lappland, tre mil norr om Kvikkjokk och fem mil öster om Sulitelma. Den andre mannen på stationen försvann i en snöstorm och återfanns aldrig.
Finn fick i månader sitta ensam på fjället och göra sina observationer. Så blev han uttagen att följa med Umberto Nobile och mer om den dramatiska resan kan ni med fördel läsa i Remgårds intressanta bok.
(Jag kan tillägga att Remgård är aktiv i Folkpartiet men ledarsidan öppna inställning förhindrar inte att vi berömmer en bok som skrivits av en företrädare för det svenska skolpartiet.)
Men tro inte att jag enbart sysslar med Nordpolen. Nej då! Jag har också hunnit med att läsa Ola Skinnarmos livfulla skildring av sin resa i Ernest Henry Shackletons spår, nere på Sydpolen.
Men nu får det vara nog med is och kyla för i dag.
Valrörelsen är väl rätt typisk, tycker jag. Tonen hårdnar. De som de fjorton dagar sedan menade att valrörelsen var för lam tycker nu att det är för många rallarsvingar och tjuvnyp.
Ett gräl har utbrutit mellan ett antal storstadsjournalister. Några fascister konfronteras med något besynnerligt de skrivit på nätet. Ja, det är som det brukar vara.
Mest synliga sosse på min Facebooksida är förvånande nog förre partiledaren Håkan Juholt.
Ska han bli kulturminister i Löfvens ministär? Otroligt är det inte.
Plan BWA8, från Tokyo till London, passerade just över viken där jag brukar fiska.
På en sajt på nätet kan man följa flygtrafiken och plötsligt är inte ödebygden lika öde. Och just nu kommer veckans flyg från Havanna till Moskva.
Pappa hade en penna av märket Caran d´Ache. Det grova blyertsstiftet hölls på plats av starka hakar i stål. I tidningen fanns tabeller med vita fält. I dessa fält skulle pappa skriva in procenttal och mandatfördelning.
”Arbetarepartiet Socialdemokraterna. 42,6 procent, minus 3, 8. Tre mandat, minus ett.”
”Ajajaj”, sa pappa och skrev med sin grova penna.
”Det förefaller som om det blir järnbruksarbetaren Alvar Nordin som förlorar sin riksdagsplats”, sa experten. Ty det här var långt före personrösterna och i realiteten gick det inte att med strykningar ändra turordningen på valsedeln.
Pappa skrev.
Så kom en positiv rapport från Norrbotten. Han Ragnar Lassinantti, polisen, skulle bli intressant att följa. Pappas bror var också polis men knappast socialdemokrat.
Nära gryningen gick vi till sängs.
Erlander skulle sitta kvar. Borgarna hade misslyckats igen. Pappa stoppade ned sin Caran d´Ache i kavajfickan och såg belåten ut.
Nu går det snabbare. Datorerna serverar vindsnabbt procentsatser och mandatfördelning. Vinnare och förlorare sitter i studion. En del väntar nervöst på samtal från regeringsbildaren.
Ha en fin helg i hela Norrbotten! Är du någon annanstans hoppas jag att det är fint där med.