Ja, vad mer finns att säga? Superlativen staplas som vedpinnar i en vedbod. Statsministern lanserade adjektivet kalliskt om Charlottes magiska åk. Hennes farfar var på plats och hovet var representerat. Många tusen människor fanns på arenan, längs spåret och på torget i Falun.
Större kan det inte bli. Idrotten kan inte bli bättre.
Jag sökte mig till norska nättidningar efter Kallas succélopp. Där talades det mycket om smørebommen, alltså vallningsmissen. Smøresjef Nystad fick munnkurv, meddelade Oslotidningen Dagbladet.
Att vara vallachef är att vara verksam i en mycket konjunkturkänslig bransch. Ena dagen är man geniförklarad, andra dagen en sopa.
Den norska tabloiden VG visade att Norge satsat 90 miljoner på vallarna under de senaste tio åren. Nyheten kom efter genomklappningen i damloppet så budskapet var uppenbart: det var en dålig investering. Men å andra sidan: det har ju blivit en del norska medaljer under de senaste tio åren…
En del av charmen med skidåkning är ju att de yttre omständigheterna spelar en så stor roll. Det sker ett samspel mellan människa och material och natur.
En plötslig nordanvind kan ställa allt på ända. Och då kan man spekulera i det oändliga: vad skulle ha hänt om NN startat sist och inte först? Men man får aldrig något svar.
Lantmäteriet i Gävle har spärrat SVT Play under kontorstid för att medarbetarna inte ska titta på VM.
När de första datorerna (de var för övrigt norska) kom till redaktionen kunde man spela luffarschack. Jag gjorde det en gång och stoppade då textproduktionen i hela huset. Pinsamt.
Nu lär väl lantmätarna titta på VM i sina telefoner istället. Jag förstår dem.
Min morfar kom till Sundsvall i början av nittonhundratalet. Han var en av många utvandrare från Norrbotten. Direkt tecknade sig morfar för en prenumeration på den socialdemokratiska tidningen Nya Samhället. Den började ges ut år 1900. Morfar hade tidningen fram till sin död i slutet av sjuttiotalet. Det var lika självklart som att vara med i facket och att rösta på arbetarepartiet.
På femtiotalet bytte tidningen namn till Dagbladet. Tanken var att det skulle locka fler annonsörer. Namnet Nya Samhället kunde upplevas som för politiskt. Men namnbytet ledde inte till en enda krona mer i inkomster.
I dag utkommer det sista numret av Dagbladet Nya Samhället. Det är trist. Jag jobbade på tidningen i nära tjugo år. När presstödet kom i början av 1970-talet flödade optimismen. Idén var att man med skattepengar skulle värna mångfalden i presskören. Risken fanns att det på många orter skulle bli monopol.
Om detta skriver den mediekunnige norrbottningen Robert Sundberg i en krönika i Sydöstran:
”På ägarsidan ändrades pressens ägare. Från att ha haft en mångfald, med privata familjer, stiftelser, partier och organisationer, fick pressen ett fåtal ägare. De var stora koncerner, nu knappt tio, med bas i stiftelser och ägarfamiljer. Partierna avyttrade sina tidningar.”...
”Det är (…) beklagligt att en av landets få socialdemokratiska tidningar försvinner. Den lokala mångfalden i pressutbudet och möjligheten för mediekonsumenter att göra ett val minskar.”
När Dagbladet fyllde sjuttiofem kom gamle redaktören Moje Västberg upp med tåget. Han var då åttionio år. Moje berättade frejdigt om gamla tider, vad Hjalmar Branting och Ture Nerman sagt och gjort. Han berättade om sina många år i riksdagen, både som ledamot och tidningsreferent.
Det var en högtidsstund. Moje blev nittiosex år. Tänk vad han skulle sörja sin gamla tidning!
Då Dagbladet startades var organisationerna svaga, samhället var odemokratiskt och många människor levde i stor fattigdom. Men arbetarrörelsen lyckades ge ut en egen tidning varje vardag. I den rika välfärdsstaten däremot är det inte längre möjligt att fullfölja det tidningsprojekt som startades i en annan och mycket fattigare tid.
Jag får det inte att gå ihop.
Ha en fin avslutning på februari och en fin inledning på mars.