En jury bestående av tidigare och nuvarande sportchefer på DN har tagit fram en lista på Sveriges främsta idrottare genom tiderna. De är 150 till antalet eftersom DN fyller 150 i år. Upplägget är raffinerat: man släpper ett namn i taget och anger hur många timmar det är kvar tills nästa namn offentliggörs.
Det är helt givet att listan leder till protester och skrik i vinternatten. Bordtennisspelaren Äpplet är missnöjd med sin placering (plats 85). Han ville hamna någonstans mellan plats 20 och plats 30.
Börje Salming från byn Salmi öster om Torne träsk hamnade på plats 60, omedelbart efter Marcus Hellner som tävlar för Gellivare Skidallians IK. Betydligt högre upp återfinns Tärendös stolthet Charlotte Kalla, plats 38, omedelbart före Kajsa Bergqvist och Sarah Sjöström.
Anledningen till att det blir sådana diskussioner är givetvis att det inte finns några rätta svar. Vem kan säga att ett speciellt höjdhopp slår högre än än tioårig karriär i NHL eller en vinst i världens största skidtävling?
Det hela anknyter till den eviga frågan vilken tungviktsmästare som är bäst. Skulle Ali segrat över Joe Louis och skulle Dempsey ha sopat golvet med Mike Tyson? Diskussionerna leder inte till något givet svar och fortsätter in i evigheten. (Sedan kan man ju undra om en som fällts för dopning, dessutom två gånger, ska vara med på listan; jag syftar förstås på Ludmila Engquist.)
Det ska bli spännande att se tioitopp-listan i DN.
En pensionerad chefredaktör hade för vana att hälsa på efterträdaren uppe på tidningen. De pratade politik och hade trevligt. Efterträdaren rökte mycket och ibland lade han den tända cigarretten på skrivbordet, med glöden liggande utanför skivan. Den gamle redaktören såg detta och blev oroad.
”Du passar väl skivan”, sa han och lät sin hand glida över den blanka ytan.
Jag kom att tänka på den episoden (både rörande och lärorik) när förre S-ledaren Göran Persson kritiserade den nya S-ledningen. Om man har synpunkter på hur en efterträdare sköter sig kan man ju ringa och säga vad man tycker. Jag har svårt att tänka mig att Tage Erlander skulle ha framträtt offentligt med beska kommentarer till Olof Palmes sätt att sköta partiet och politiken.
Vad ligger bakom utspelet från Övre Torp? Är det så att Persson känner suget tillbaka till offentligheten, en inte ovanlig åkomma bland före detta makthavare?
Nu tror jag inte för ett ögonblick att Persson har planer på att överge lantegendomen men lockelsen att göra ett tillfälligt inhopp blev för stark. Strålkastarna suger.
Ingvar Carlssons val att inte blanda sig i dagspolitiken är i linje med en tradition i arbetarrörelsen.
”Riihkabeaivvi sardnideaddji”, sa riksdagsledamoten Jan Lindblom (MP) när han inledde ett anförande i riksdagen.
”Shalom herr talman”, inledde Karin Rågsjö (V) sitt anförande.
Detta säger Björn Salming till DN:
”Man kan inte säga att jag inte är svensk, i så fall skulle jag ha spelat med samerna och borde lämna tillbaka VM-medaljerna.”
”Som talman ska man inte vräka ur sig vad som helst”, menar den forne hockeystjärnan.
”Jag skäms för en sån som Söder, en liten diktatorstyp i folkdräkt, ska sitta och drämma klubba i bord i Sveriges riksdag”, skriver ikonen Ulf Lundell på sin blogg.
Det är bra med alla dessa protester mot nyfascisterna. Söder som företrädare för Sveriges riksdag är en bottennotering i vårt parlamentariska liv.
Höga SCA-chefers fruar och barn har fått åka med tjänsteplanet.
Om koncernens ordförande Sverker Martin-Löf skriver Svenska Dagbladet: ”Solo i privatplanet med jakthundarna till och från fjällstugan. Barn och barnbarn som flyger ensamma. Otaliga jaktresor.”
SCA har lagt resurser på att beskriva sig som ett modernt, miljömedvetet företag. Men rapporterna i SvD leder mer tanken till gammalt herrskapsliv.
Jag vill passa på och önska er alla en riktigt god jul. Nästa gång kommer svaren i tävlingen ”Vad händer 2014”.