Nej, jag följer inte Melodifestivalen. Sedan är det en annan sak att man inte kan undgå den eftersom de papperstidningar som kommer på eftermiddagen ägnar stor uppmärksamhet åt idoler och skandaler.
I Dagens Nyheter skriver Johan Croneman dessa tänkvärda rader:
”SVT har i stort sett helt skrotat sin seriösa filmbevakning, teaterbevakningen existerar inte, ingen konsekvent konstbevakning alls att tala om (”Kobra” har till exempel utvecklats till ett avancerat reseprogram – svensk kultur hittar man i alla fall inte särskilt ofta på deras jordglob). Ingen mediekritik, ingen tung traditionell bred fredags– eller lördagsunderhållning. Melodifestivalen är snart hela SVT: svartaste underhållningshål – det slukar allt. Tre miljoner tittar (hur många har inte bara tv:n på i brist på annat...?) – uppemot 5 miljoner bryr sig inte ett jota. Vad får dom…?”
Tack för de orden.
Det är pinsamt att moderaterna försöker ta inrikespolitiska poäng med hjälp av saudierna.
Det menar Anna Dahlberg, politisk redaktör på liberala Expressen. När utrikesminister Margot Wallström inte fick tala vid Arabförbundets samling i Kairo menade utrikestalespersonen Karin Enström (M) att det var den svenska regeringens ansvar. Ett mycket konstigt uttalande.
”Skulle Sverige ha knipit käft om pryglingen av bloggaren Raif Badawi eller vad är Moderaternas mening?”, undrar Dahlberg.
Det förefaller som om en del debattörer på högerkanten (en del kallar sig liberaler) menar att handelsavtal ska överordnas medborgerliga fri- och rättigheter. Om det även är moderaternas officiella linje är det beklagligt.
En fråga för journalister och forskare är att försöka utröna om beslutet i Stockholm på något sätt blivit känt för saudierna och om behandlingen av Wallström i Kairo var ett sätt att markera mot detta beslut. Från regeringskretsen säger man att beslutet att säga upp militäravtalet togs flera dagar före offentliggörandet. Med tanke på hur lätt hemligheter sipprar ut håller jag det inte för otroligt att saudierna visste vad som väntade och därför stoppade Wallström.
Den svenska utrikespolitiken hade en höjdpunkt under Olof Palmes tid och en bottennotering under Carl Bildts era.
Margot Wallström från Kåge i Västerbotten driver en linje som mycket liknar Palmes. Tveklöst är Wallström en av Stefan Löfvens mest lyckade rekryteringar.
Förtroendet för den lokala morgontidningen, exempelvis NSD, är större än förtroendet för kungahuset.
Systembolaget är det företag svenskarna har störst förtroende för. I botten ligger Coca Cola, SJ och Skandia.
Sveriges Radio toppar förtroendeligan. 71 procent har ganska eller mycket stort förtroende för företaget. Sjukvården slår IKEA i årets mätning. Frälsningsarmén ligger före DN. HSB ligger bättre till än Centerpartiet.
I bottenskiktet av förtroendeligan återfinns Arbetsförmedlingen, TV 3 och Expressen. Om Norwegian fanns med skulle företaget sannolikt finnas i detta bottensediment.
Det är Medieakademien som tillsammans med Sifo årligen presenterar sifferserierna om förtroende. Det intresserar alla kalenderbitare och samhällsorienterade. Och inte minst PR- och pressavdelningar.
IKEA ligger alltid högt, trots avslöjandena om grundarens tidigare vurm för nazismen. Kanske finns det ett stråk av blågul nationalism i det hela, trots att IKEA numera ägs av en stiftelse i Nederländerna.
“Finns det någon person verksam i svensk press, radio, TV eller i digitala medier som Du särskilt uppskattar?” Det var en av frågorna. Listan toppas av oraklet Leif GW Persson.
Att det en gång så missaktade Systembolaget toppar förtroendelistan för företag visar att förändringar är möjliga. Liksom att Skatteverket toppar myndighetsligan.
Jag träffade en gång en person som med stor tvekan och halvviskande berättade att hon jobbade med skatter. ”Det är ju inte så poppis”, sa hon. Det är annat nu.
Mätningarna ger en bra bild av Sverige år 2015.
Njut i fagra mars, folks!