Opinionsmätningarna duggar tätt. Miljöpartiets Åsa Romson ligger i botten av förtroendeligan. Till och med efter Ebba Busch Thor, som ännu inte tillträtt, och bakom Sverigedemokraternas tjänstgörande partiledare.
Henrik Torehammar försöker förklara jumboplatsen i en krönika i Aftonbladet:
”När Romson ska försöka uttrycka sig blir det mer som en söndagsskolefröken. Hon berättar sagor med uppfordrande käckt tonfall. Miljö är bra, och företag och vita heteromän är onda!
Om Fridolin är det eviga barnet så talar Romson till dig som om DU var barnet. Det går inte alltid hem hos väljare som ju faktiskt är myndiga.”
En annan förklaring till bottennoteringen kan vara att det kostar att samregera. Ett tydligt exempel på det kan man hitta i Storbritannien. Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg var för några år sedan favoritpolitikern. Hyllad av medierna och segrare i olika popularitetstävlingar.
Så hamnade Clegg i den regering som leds av den konservative David Cameron (och precis som Romson är Clegg regeringschefens ställföreträdare). Populariteten har sjunkit som ett blysänke (se nedan). Clegg får på pälsen i medierna och buas ut när han framträder.
När ett litet parti samregerar med ett stort brukar det medföra komplikationer. Så var det när Bondeförbundet satte sig i Erlanders regering på femtiotalet. Liberaldemokraterna fick 23 procent i valet 2010 men det brittiska valsystemet gjorde att det bara blev 57 mandat. David Camerons Konservativa fick stöd av 36,1 procent men fick hela 306 mandat. Det lilla partiet har blivit söndermanglat i regeringsarbetet.
Det finns paralleller mellan Romsons öde och Cleggs. Båda leder små partier som fått kompromissa mycket.
Det är premiärminister Cameron och statsminister Löfven som dominerar.
Jag tycker det var rätt att inleda ett regeringssamarbete med Miljöpartiet. Sakpolitiskt ger det bra resultat. Att det skulle bli tufft för MP att samregera med det mer än fyra gånger större S var väntat.
Men det är långt tills nästa ordinarie val och partiet har alla chanser att bättra på siffrorna.
Det kanske största hotet med koalitionen är om det i MP växer fram en starkare opinion mot kompromissandet, att man säger att partiet förlorat sin själ. I MP finns ju sedan starten en kamp mellan realisterna och de mer bokstavstroende.
Men grundtipset är trots allt att regeringen sitter mandatperioden ut.
En djurpark i Riyadh i Saudiarabien skulle importera dvärgsilkesapor från Skansen i Sverige. Men burluckan stängdes efter utrikesminister Margot Wallströms markering mot regimens sätt att behandla oliktänkande och kvinnor. Inga apor från Sverige, tack!
Jag väntar bara på att några alfahannar ska skriva på DN Debatt om den socialdemokratiska utrikespolitikens apspel. Vi får se.
Uteslutningar väntar i Sverigedemokraterna. Medlemmar i ungdomsförbundet anklagas för att ha samarbetat med extremister. Och motanklagelsen blir att partiledningen använder sovjetiska metoder i kampen mot kritiker.
Tidigare när medierna rapporterat om bråk och strider i SD har partiet undvikit doppningar i opinionen. En förklaring kan väl vara att medierna ses som en del av det politiska etablissemang som kritiserar SD:s politik.
Men ett parti klarar inte hur många kriser som helst och den senaste sprickan kan leda till en partisprängning.
Det har hänt förr i svensk politik, exempelvis 1917.
+++++
Det planerade förbudet mot blysänken vid sportfiske. Förslaget väger tungt. Blyet är ett hot mot fåglarna.
++++
Rand Paul, med starka kopplingar till reaktionära Tea Party-rörelsen, siktar på att bli republikansk presidentkandidat. Bra! Det ökar chanserna för Hillary Clinton.
+++
Filmen Rum 302, en av de senaste Beckfilmerna. Synd att Mikael Persbrandt ska sluta. Han är ju bäst.
++
SVT:s morgonprogram. Lite trött. På rutinens brant. Samma gamla sakkunniga.
SVT får ofta pisk av TV 4.
+
Den intensiva mediabevakningen av programmet Let´s Dance.
Ha en trevlig helg!