Det var en triumf för Sverige och för utrikesminister Margot Wallström från Kågedalen i Västerbotten att vinna kampen om en plats i FN:s säkerhetsråd.
Redan i första omgången säkrade Sverge entrékortet till det mäktiga rådet.
Det har pågått en lång borgerlig kampanj mot regeringens försök att nå säkerhetsrådet och med tanke på det var segern speciellt rolig. En del kritiker har klagat över att Sverige satsar pengar på att bli medlem i rådet. Men de satsningarna kan ha varit en klok investering, inte bara för Sverige utan för säkerheten i världen.
Dessutom är det ju så att valkampanjer alltid kostar pengar, oavsett om det är kommunistpartiet i Peru eller högern i Indien det gäller.
Fotbolls-EM blev verkligen ingen succé för Sverige men i FN blev det en stor framgång.
Sverige kan inte i ett slag förändra världen men ett humanistiskt och feministiskt perspektiv behövs verkligen i världspolitiken.
Många kopplar nu samman Brexit med Englands överraskande förlust mot Island i fotbolls-EM. Premiärminister David Cameron blir jämförd med landslagsledaren Roy Hodgson; vem som ska stämma vem är en öppen fråga. Och båda herrarna har ju aviserat att de lämnar sina poster.
Även Labourledaren Jeremy Corbyn sitter löst som en mjölktand. Han blir aldrig premiärminister; den isländska fotbollsspelaren Kolbeinn Sigthorsson har avsevärt större chanser att bli Islands president.
Jag är inte så glad över jämförelsen mellan Brexit och EM. Fotboll är ju allvarliga saker. Det blir man varse då man hör analytikerna i tevesoffan presentera sina teorier. Att köra rundsnack en timme före matchstart, och sedan plocka in de sakkunniga i pauser, blir bara för mycket.
Det är som att äta tre tårtbitar på raken. Själva spelet ute på det gröna gräset är alltid fascinerande men det mediala tilltugget är svårsmält. Speciellt i TV4.
England har svårt för stora mästerskap. Efter triumfen på hemmaplan för precis femtio år sedan har det inte blivit någon stor succé.
I senaste VM spelade engelsmännen 0-0 mot Costa Rica i avslutningsmatchen och fick åka hem som gruppjumbo. Men trots alla bakslag finns det engelsmän som hävdar att deras landslag är bäst i världen men att oturen ständigt grinar det bästa laget i ansiktet.
I morgon kväll spelar islänningarna mot fransmännen. Hoppas nu att Kolbeinn och hans vänner kan inkassera en ny seger.
Det gick chockvågor genom EU-byråkratin och världsekonomin efter Brexit. Eftersom alla förståsigpåare räknat med att det skulle bli seger för stannasidan blev resultatet en chock.
Ett tag lät det som om Storbritannien hade gått i konkurs och skulle säljas till vrakpris på Blocket.
Från Sverige skeppas det ut stora mängder sågade trävaror varav en avsevärd del kommer från Norrbotten. Många av lasterna går till hamnar i Storbritannien. Britterna kommer att fortsätta att bygga hus, garage och verandor, oavsett om landet är med i EU eller inte. Och de engelska tabloidernas trycks ibland på papper från Norrbotten. Efterfrågan i Gällivare och Haparanda på Colman´s senapspulver och godis från Bournville dämpas inte på grund av Brexit.
De som tror det tycks leva i en värld där Planeringsministeriet avgör vad som ska säljas och köpas.
I fotbolls-EM gick det bra även för Wales, vilket var kul eftersom framgångar för små länder inger hopp.
Jag ser att de som pläderade för att lämna EU var i majoritet även i Wales (51,7- 48,3 procent).
Men Storbritanniens uttåg är givetvis en prövning för EU. Här har man länge talat om en utvidgning av unionen och så blir det plötsligt en minskning.
Nu sägs från många håll att EU måste lyssna bättre till medborgarna och komma närmare folket. Så heter det alltid efter varje bakslag för Bryssel men några konkreta resultat av löftena är svåra att upptäcka.
Ha en ljuvlig julihelg och håll tummarna för Kolbeinn och hans vänner!