Svartsynen var kanske värst av allt. Det var som om det var ödesbestämt. Stora belopp satsades för att ge de rika mer. Det ansågs vara det säkra sättet att skapa bättre villkor för alla. Höga vinster i en alltmer privatiserad verksamhet var vad Sverige behövde. Vinster från skola eller omsorg eller sjukvård sågs som en naturlig del av en modern marknadsekonomi.
Nu är svartsynen borta. Ja, inte helt, men till stora delar. När finansministern presenterar budgeten för nästa år handlar det inte om nya nedskärningar utan om reformer. Det blir högre barnbidrag, fler poliser och mer till de sjuka.
Budgeten visar just på politikens möjligheter. Det går att förändra, att vända utvecklingen, att ersätta orättvisa omfördelningar med en politik som präglas av rättvisa.
Budgetförslaget från finansminister Magdalena Andersson är exempel på en klassisk socialdemokratisk reformpolitik och en utmärkt grund inför valrörelsen.
Birgitta Ohlsson förlorade striden mot Jan Björklund och lämnar nu politiken. Hon hade överskattat sin popularitet i de liberala leden. Synd att hon slutar, borgerligheten behöver företrädare som ibland kan inta radikala positioner.
Försvarsutskottets liberale ordförande Allan Widman röstade tillsammans med högern för misstroendeförklaring mot denna tidnings gamle medarbetare, försvarsminister Peter Hultqvist. Det är synd om fribrytare inom Liberalerna traskar patrullo efter Jimmie Åkesson. Bättre då med en sådan uppstickare som Ohlsson.
På sidan 404, SVT Text, ser jag att det varit minusgrader på sina håll i fjällvärlden.
Hoppas att ni hann med att plocka bären.
Det var då ett våldsamt tal president Donald Trump höll i FN. Att man i fredsorganisationens högborg talar om att utplåna en fiende hör inte till vanligheterna, dessbättre.
Utrikesministern från Kågedalen föreföll närmast chockad över den bombastiska stilen. Och den nordkoreanske försvarsministern svarar med att likna Trump vid en skällande hund.
I ett tal i början av veckan valde den burmesiska statskanslern Aung San Suu Kyi att uttrycka sig luddigt och allmänt om den pågående krisen. Det var inget försvarstal för rohingyas självklara rätt att leva i säkerhet i hemlandet Burma.
En chef för Amnesty International sa att statskanslerns tal inte var mycket mer än en blandning av lögner och skuldbeläggning av offren.
Aung San Suu Kyi sade inte ett ord om FN:s fördömande av den burmesiska krigsmaktens våld och nämnde inte rohingyas vid namn.
Är det så att den forna frihetskämpen lurats in i en fälla? Militären inser att landets statskansler har svårt att ta avstånd från ”sin” krigsmakt och samtidigt sitta kvar.
Det är möjligt att det handlar om en gillrad fälla. Men Aung San Suu Kyi har självklart ett eget moraliskt ansvar, oavsett vilka ränksmiderier som ligger bakom fördrivningen av rohingyas.
I Bergen pågår cykel-VM. Jag har sett en del utsändningar, inte för att jag är så intresserad av cykling men däremot av Bergen.
Man fick se många vackra vyer över en av världens vackraste städer.
Det är slitningar i Alliansen. När Annie Lööf förordade att man inte skulle uttala misstroende mot Hultqvist menade en del i Alliansen att Lööf var rädd för att själv bli granskad. Hon hade ju ansvar för Transportstyrelsen under sin tid som näringsminister och var dessutom den som anställde Maria Ågren som generaldirektör.
Hur det än var med det visar exemplet att det råder en anda av just misstro inom Alliansen. Och nu vill säkert en del ge igen för gammal ost. Fortsättning följer.
I den utmärkta filmen Tjuren från Bronx gestaltade Robert De Nero boxaren Jake La Motta. En notis förmäler att La Motta avled härom dagen, nittiofem år gammal.
Se gärna om filmen, den är garanterat roligare än att se den alltid lika självbelåtne Dr Phil.
Ha det fint i helgen och gläds över att grundvattennivåerna stiger, precis som stödet för de rödgröna.