Äntligen en reporter som uttryckte det hela begripligt: brandplatsen i Västmanland omfattar en yta 1 mil gånger 1,5 mil. När man talar om hektar och kvadratkilometer blir det genast svårare att skapa en bild av hur stort område som drabbats.
För att nu inte tala om begreppet tunnland, som användes när min pappa köpte en liten tomt på Alnön utanför Sundsvall. Ett tunnland är en halv hektar, 5 000 kvadratmeter.
Tomten hette för övrigt Snusjala eftersom den en gång sålts för en pris snus. Pappa fick betala mera.
Nu är det 150 kvadratkilometer som brunnit, 15 000 hektar, enorma mängder trä som skulle användas för att bygga hus i Italien eller göra tidningar i Indien. Till det kommer också att människor som ägnat årtionden åt att vårda skogen och legat och funderat över nästa avverkning kommer att mötas av ett landskap av aska och kol. Under de stora stormarna var det inte bara träd som knäcktes utan även människor. Så kommer det även att bli i Västmanland.
Den stora skogsbranden i Bodträskfors i Norrbotten år 2006 omfattade ungefär en åttondel av ytan i Västmanland.
Ingenjör Salomon August Andrée från Gränna försökte tillsammans med två andra att nå Nordpolen med vätgasballongen Örnen. Året var 1897. De tre försvann i fjärran i sin ballong och återsågs aldrig i livet.
Först år 1930 hittade man männens läger på Vitön, en del av Svalbard. Örnen klarade inte att flyga till Nordpolen och männen fick släpa sig fram på isen och nådde slutligen den lilla och karga Vitön
Bea Uusma har forskat enormt mycket kring Andrées expedition och tycks vara helt fångad av de tre männens öde. I ett Sommarprogram (finns på SR:s hemsida) berättade hon en del om expeditionen och om sina besök i Arktis.
Det var ett mycket bra Sommar, årets hittills bästa, enligt min mening. Det var roligt när Uusma berättade om brev hon fick från äldre herrar som satt inne med sanningen om Andrées expedition. De var ute för att korrigera kvinnans vilseledande uppgifter om vad som skedde på Vitön för mycket länge sedan.
Uusma fick Augustpriset i klassen fackböcker år 2013, för den fascinerande Expeditionen: min kärlekshistoria (Norstedts).
Författaren P O Sundman (1922-1992) skrev Ingenjör Andrées luftfärd som fick Nordiska Rådets litteraturpris år 1968 och filmades av Jan Troell. Jag skulle tro att många i dag är präglade av boken och filmen.
Sundman var riksdagsledamot för Centerpartiet. För omkring tjugo år sedan avslöjades att han under sin ungdom var medlem i nazistiska Nordisk Ungdom. Efter kriget begav sig Sundman till Nordjämtland där han senare tog över ett pensionat i Jormlien.
Många har spekulerat om han insåg att det var klokt att ligga lågt ett tag och att han hoppades att några år i fjällbyn skulle få svastikan att blekna. Och det dröjde länge, till mitten av nittiotalet, innan sanningen uppdagades. Men sanningen brukar alltid hinna ifatt, även om det ibland tar lite tid.
Om drygt en månad är det val. Visita är bransch- och arbetsgivarorganisation för den svenska besöksnäringen. Det är också en kampanjorganisation för en borgerlig valseger. Maud Olofsson, känd för att ha genomfört Sveriges genom tiderna sämsta affär (Nuon), är ordförande och kämpar idogt för att bevara den låga krogmomsen. Samtidigt fortsätter hon envetet att tiga om den skandalaffär som genomfördes då hon var näringsminister.
Högern har omgrupperat sig. Förr var det SAF-högern som slogs för de borgerliga och privata företag gav bidrag för att få bort sossarna. Nu är det Visita och andra ”opolitiska” organisationer som tillvaratar högerns intressen.
Jag läser på nytt W G Sebald. Han föddes 1944 i Wertach och dog 2001 i Norfolk.
Han utvandrade till England och skrev bland annat "Utvandrade", "Saturnus ringar – en engelsk vallfart", "Austerlitz "och "Svindel. Känslor". En enorm litterär upplevelse.
SMHI varnar för åska så det är bäst att jag sänder iväg krönikan innan innan det händer något med nätet. Ha en ljuvlig vecka i Norrbotten.