I morgon är det en stor dag. Då ska man i Berlin avgöra vilket fotbollslag som är bäst i Europa. Kampen står mellan spanska Barcelona och italienska Juventus.
Fiatfamiljen Agnelli drev länge klubben Juventus från Turin. När spelarna inte längre platsade på planen fick de jobb på Fiat. Numera är Juventus noterat på Milanobörsen. Regeln om att alla spelare måste vara kortklippta har strukits…
Barcelona FC ägs av medlemmarna. Man hävdar principen en medlem = en röst, precis som i det aktuella företaget OK. Vart fjärde år väljs president och i det valet kan alla myndiga medlemmar delta. Precis som i USA är mandatperioden för presidenten fyra år. Fotbollsledarna brukar lova mer än de kan hålla, också det en likhet med amerikanska politiker.
Det blir en spännande match och jag hoppas på spansk seger, inte minst då för det kooperativa inslaget och för den gudabenådade Lionel Messi från Rosario i Argentina.
Men om sanningen ska fram tycker jag det är roligare att följa laget med spelare födda år 2008 som försvarar socknens färger.
Vi fortsätter lite med fotboll. Och demokrati. FIFA är i dag en organisation som uppträder som ett arrogant multinationellt företag. Där frodas en kultur av mutor och mygel. Ryssland är ju värdland år 2018 och självfallet stödde president Vladimir Putin omvalet av Sepp Blatter. De suspekta stöttar varandra.
VM ska precis som OS i Sotji bli ett propagandanummer för den aggressiva Moskvaregimen och att FIFA högg på Putins krok var inte alls förvånande. Jag tror att arkiven i sinom tid kommer att ha många hemligheter att berätta om Putins tid vid makten.
Att Blatter till sist kastade in handduken blir också ett nederlag för Putin. Man kan ju alltid hoppas på att en ny ledning omprövar beslutet att förlägga VM till Ryssland.
Hoppsan, nu kanske jag hamnar på utrikesminister Lavrovs svarta lista, tillsammans med diverse andra kritiker, men jag har ändå inte planerat att besöka Ryssland.
Synd bara att inte alla vänsterdebattörer upptäckt att dagens Ryssland leds av en nationalistiskt inriktad högerregim som ökat otryggheten i vår del av världen. Att kritisera regimen i Moskva behöver alltså inte vara utslag för en unken rysskräck.
Från ett politiskt vänsterperspektiv finns det alla skäl att vara kritisk mot ledningen i Kreml.
Det är ont om journalister på landsbygden. I en undersökning som gjorts av Institutet för mediestudier har antalet aktiva journalister i landets alla kommuner kartlagts. Och alla fördomar bekräftas.
Det går 4,9 journalister på tusen invånare i Stockholm. I Boden, Gällivare, Överkalix och Kalix är motsvarande siffra 0,3. Det bor fem journalister i Jokkmokk. I Stockholm är det 4 460. I den populära stadsdelen Stockholms Söder lever 1 259 redaktörer. Oj!
Jag har två syskon. Båda är journalister.
Var de bor? På Söder, förstås.
Givetvis har det betydelse var man bor. Om man jobbar i Stockholms city och sedan pendlar hem till knattefotbollen på Söder påverkar det hela ens världsbild. På samma sätt som att journalisterna i Jokkmokk, alla fem, präglas av sin bygd.
Hur man ska skapa en bättre balans har jag ingen aning om. Det är ju marknaden som styr. Men visst är det ett demokratiskt problem att det i många kommuner finns mycket få eller inga journalister.
Vem går igenom diariet och kollar vad som händer med gamla Konsum? Ofta ingen.
De fyra fasta krönikörerna i tidskriften Fokus kommer från Stockholm, Enskede, Södra Sandby vid Lund och Uppsala.
”Sveriges nyhetsmagasin” lever inte upp till den stolta parollen från förstasidan. Större delen av landet existerar inte i tidningen. Man riktar in sig på det politiska spelet i några kvarter i huvudstaden.
Bristen på ett nationellt perspektiv är deprimerande. Man kunde väl ta det djärva steget och anlita en krönikör från Gävle?
På nationaldagen i morgon kan man hylla vår demokrati och vår rätt att kritisera. Ha en fin dubbelhelg!