Centerledaren Annie Lööf inledde höstterminen i politiken med att kraftigt ta avstånd från Sverigedemokraterna.
”Ska vi backa för människors rätt till asyl från krig och katastrofer? Aldrig”, sade Lööf, som efterlyste att Allianspartierna tar sig an de svåra utmaningarna.
”Borgerlighetens svar får aldrig bli att slå följe med dem som exploaterar människors oro. Vårt svar måste vara att så hopp. Det handlar om att våga tro på människor”, sade Centerledaren.
Lööfs uttalanden och markeringar var mycket bra och välkomna. Nu sätter hon press på övriga allianspartier och gör en kraftig markering mot de opinionsmässigt så framgångsrika SD.
Det är viktigt att alla partier som tror på humanismen är lika tydliga som Lööf.
Det är SD:s framgångar som är det mest anmärkningsvärda i sommarens opinionsmätningar. Enligt en mätning är partiet nu störst bland svenska män. De två stora, Socialdemokraterna och Moderaterna, har nu fått en följeslagare. SD är större än Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet tillsammans.
En del mätningar kan ifrågasättas men trenden är helt odiskutabel. SD har enorma framgångar.
Många i debatten vet exakt hur man ska stoppa SD. Det är bara det att råden är helt olika. Några menar att man ska bojkotta partiet. Andra säger att det är fel och att man istället ska ta debatten. Somliga rekommenderar att de borgerliga ska inleda någon form av samverkan medan andra utesluter någon som helst kontakt med nyfascisterna. Och alla som förespråkar en linje vet att den är den rätta.
Men ibland kan man ju misstänka att syftet bakom ett förslag inte alls är att begränsa SD:s inflytande utan att det handlar om ren mandatmatematik. Räknas SD:s mandat in i det borgerliga regeringsunderlaget blir det lättare att bilda regering. Eller om S inleder ett samarbete med SD, vilket den kufiske S-redaktören Widar Andersson pläderat för, kan ju det underlätta för en regeringsbildare.
Jag hoppas att den hårda linje som Lööf företräder ska vinna ökat stöd. När intoleransen är ena parten finns inget förhandlingsutrymme.
Olle Svenning (f 1942) kom i unga år till statsminister Tage Erlander i Kanslihuset. Han var tillsammans med bland andra Olof Palme en av de unga kring den åldrande statsministern. Sedan sextiotalets slut har Svenning varit verksam som journalist och författare. Jag hörde en gång Ingvar Carlsson prisa Svennings analyser av utvecklingen inom vänsterrörelserna i Europa.
I boken ”Hövdingen Hjalmar Branting” (Bonniers) ger Svenning en mycket bra bild av en man som spelade en avgörande roll för arbetarrörelsens etablering och utveckling i Sverige, för omvandlingen av ett fattigsamhälle.
Till en början var det en liten och tämligen maktlös grupp som pläderade för genomgripande samhällsförändringar. Efterhand växte rörelsen och man lyckades pressa borgerligheten till eftergifter.
Fruktan för att det skulle bli revolution även i Sverige fick politiker som var skeptiska till demokratin att tänka om. Nog var det väl bättre att lyssna till den där Branting än att få en svensk Lenin på halsen? Hövdingen blev statsminister och fick Nobels fredspris.
Jag har i många år haft en byst av Branting på skrivbordet. Svenning har lyckats med att beskriva människan bakom alla tunga byster och heroiserande porträtt.
Han var inte bara Hövdingen utan också familjefar, en man med en kaotisk ekonomi och utan talang för administration, en dryckesbroder som ofta lånade pengar av liberalernas ledare Karl Staaf.
I Svennings bok betonas också att liberalerna hade en viktig roll vid demokratiseringen av Sverige. Sedan kom förflackningen då Folkpartiet blev borgerlighetens stora parti. I boken framgår också att det fanns en hel del besynnerliga inslag i vänsteroppositionens kritik (exempelvis agitation mot vaccineringar och kamp mot nykterhetsrörelsen).
Olle Svenning har skrivit en utmärkt bok, en av de bästa biografier jag läst.
Ha en fortsatt ljuvlig sensommar!