Valrörelsen har så långt inte bjudit på några klassiska tal, uttalanden eller repliker.
Skälet är att politikerna vill verka vara seriösa, spela ”den vuxne i rummet”, och då är det inte klokt att ta ut svängarna för mycket.
Vem vill ha en skojfrisk statsminister? Möjligtvis när de, likt Tage Erlander, suttit i drygt 20 år kan de kosta på sig att dra en vits i TV. Men med yttersta tveksamhet.
Dessutom vet vi att om de försöker vara roliga reagerar de politiska motståndarna med illtjut, medierna gör skandal och rolighetsministern tvingas pudla.
Som när moderatledaren Ulf Adelsohn försökte förklara hur ren kärnkraft är genom att erbjuda sig att bada i kylvattnet till Forsmark. Det blev ett ramaskri.
Det blev det också när TV visade vänsterpartiledaren Lars Werner sittandes i en roddbåt med starköl och utan flytväst. Då hjälpte det inte ens att han jobbat som murare.
Partiledare som är fräcka och säger elaka saker om sina motståndare är också sällsynt eftersom alla är så lättkränkta.
Utländska politiker kan säga om sina motståndare att ”du är en kattungeätande reptil från en annan planet” eller med sina egna prostatabesvär som utgångspunkt ge följande replik:
”Jag önskar jag skulle kunna pissa som du talar!”.
Eller som en brittisk politiker sade om en osjälvständig motståndare:
”Hans ansikte är som en kudde. Man kan se konturerna av vem som senast satt på det…..”
Däremot skulle svenska politiker kunna inspireras av den demokratiske presidentkandidaten Adlai Stevensons ord till sina motståndare bland republikanerna:
”Om ni slutar ljuga om oss lovar vi att sluta säga sanningen om er!”
Visst, svenska politiker har kallat varandra ”skithög” (Marita Ulvskog om Gunnar Hökmark) eller ”du ska veta hut” (Anders Björck till Carl Lidbom).
Men det når inte samma verkshöjd som det meningsutbyte som tillskrivs de engelska politikerna Gladstone och Disraeli. Detta var i slutet av 1800-talet. De grälade om budgeten som Gladstone omväxlande beskrev som ”katastrof” och ”olycka”.
Repliken från Disraeli: ”Ni min högst ärande gentleman kan inte skilja på katastrof och olycka. Om ni faller i Themsen är det en olycka. Om någon drar upp er är det en katastrof….”
Bra och ärliga svar på tal är också sällsynt i svensk politik. Gunnar Hedlund lär en gång ha svarat på en journalists fråga om han inte bytt ståndpunkt:
”Men så här tyckte inte herr Hedlund förra året?”
Hedlund: ”Nej, för då hade jag fel!”
Lite ärlighet kan vara på sin plats. Även när det gäller personliga vanor. En brasiliansk politiker blev en gång tillfrågad om sina vidlyftiga dryckesvanor:
”Varför dricker ni så mycket?”
”Därför att det är vätska. Om alkohol varit i fast tillstånd skulle jag äta det…”
Fast bäst är kanske den brittiske politikern Bob Johnson, som tillfrågad av en journalist om han någonsin haft sex med en man, svarade:
”Nä, inte än.”
Visst finns det en del klassiskt sagt också av svenska politiker. CH Hermanssons ”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti” exempelvis.
Minnesvärd är folkpartiledaren Gunnar Helén som sammanfattade sitt partis problem: Att vara liberal är att vara kluven.
Ibland räcker det att vara fyndig. Vid en partiledardebatt i Norge lyfte en partiledare upp fröpåsar som de politiska motståndarna delade ut till väljarna och berömde dem för detta. Men med en varning: ”Vänder vi på påsen ser vi att den går ut i augusti nästa år. Är det lika med era politiska löften?”
Några sådana lustigheter ska vi inte förvänta oss i Sverige. Här är vi sakliga och elakheter saknar finess. Istället har vi företrädare som är tydliga med att de är tydliga.