Det är otvivelaktigt så, att mörkret kryper på. Vi går mot Mordor, via svinnovember och en tillfällig ljuspunkt kring jul och nyår, men riktningen är klar, mörker och kyla väntar oss.
Visst. Det finns några som gillar detta. Som ser fram emot hur snön snart kommer att lysa upp lite, i den händelse solen överhuvudtaget visar sig. Men ingenting tyder på att mänskligheten i allmänhet sett mörkret som en vän.
Tvärtom, stora ansträngningar har gjorts för att bekämpa mörkret.
Det bästa exemplet på hur vår kamp mot mörkret krönts med framgång är förstås glödlampan.
Det förekommer visst fortfarande att skoleleverna lär sig vem Thomas Alva Edison var. Hans uppfinning revolutionerade vår tillvaro minst lika mycket som tryckpressen, ångmaskinen och vaccinet.
För att inte tala om den viktigaste ljuspunkten vi har i våra liv nuförtiden, den heliga bildskärmen. Den kan ses som en ovanligt intelligent glödlampa som vi inte bara använder för att läsa nyheterna utan också leta efter nycklarna vi tappat i gräset.
Vi kan också i kulturen hitta många exempel på att mörkret är problemet, ljuset lösningen.
Åtskillig poesi och litteratur har kommit ur den känsla som ljus ger när det tränger bort mörkret, eller åtminstone dämpar dess dysterhet:
Det är eldens fladdrande ljus i den öppna spisen när familjen börjar förbereda natten. Cigarettens glöd i mörkret efter kärleksakten.
Fotogenlampans varma ljus och klicket från mors stickning. Morgonsolens skimmer när far selar på hästen.
För att inte tala om operationslampans starka sken strax innan sprutan drar ner gardinen.
Frågan är hur många idag som kan erinra sig stroferna ur skriften:
”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.”
Denna föreställning om att vi befinner oss i mörkret, men att det finns en möjlighet att få tillvaron upplyst genom frälsning, återkommer på många ställen inte minst i Jesus framställning.
Det är lätt att tolka detta som att de religiösa förkunnarna använde människors rädsla och avsky inför mörkret som en metafor för att påskynda deras villighet att låta frälsa sig.
Även om det var mörkt och kallt fanns här ett oemotståndligt löfte om något bättre framöver. Där Jesus ord kunde förstärkas av ett vaxljus i kyrkan.
Det är också lätt att tänka sig att detta budskap om en framtida ljus tillvaro smittade av sig när vetenskapen började demontera religionen.
Den epoken kallas ”upplysningstiden” och religionen byttes ut mot kunskaper. Ljuset blev liktydigt med fakta. Inställningen blev att vi ska undersöka verkligheten utan några fördomar om att det nödvändigtvis måste vara Gud som ligger bakom allt. Det övernaturliga bekämpades. Det blev tillåtet att tänka fritt.
Ännu mer centralt var att människor uppfattades som mottagliga för undervisning. Vetenskap och folkbildning blev viktigare religion och bön.
Idag är vi så övertygade om undervisningens betydelse att människor går i skolan från två års ålder till dryga 20. Blomman av sitt liv tillbringar de på skolbänken.
Mycket tyder på att det också givit goda resultat. Vi har gjort oss av med åtskilligt av fördomar och inbillningar.
Visserligen läser folk om Harry Potter och andra trollkarlar, de tittar på filmer där det ockulta behandlas som faktiskt existerande, och det går att hitta människor som faktiskt tror på spöken, vittrerna och småfolk.
Men när det kommer till kritan väljer de att hellre behandlas av en charmlös specialistläkare än en besvärjande trollkarl.
Så även om det nu blir mörkare verkar det som om ljuset ändå segrat.