Det råder en viss pessimism inför julhandeln, noterar jag. Så brukar det vara.
”Trots nya pålagor från statsmakterna och löneökningar utöver rimlighetens gränser har vi lyckats öka försäljningen. Men i längden håller det inte. Många företag går på knäna och får allt svårare att klara marginalerna.”
Det säger disponent Butterström.
”I ett läge där regeringen litar till dom konsumtionsfientliga i Miljöpartiet och när man satsar på bidrag i stället för jobb – ja, då kommer folk att akta sig för att handla.”
Det säger allianspolitikern Annie Kinlund Björk.
Men trots alla larmrapporter om att gränserna för det möjliga har sprängts, trots allt tal om den djupa krisen och systemkollapsen väntas julhandeln omsätta 70 miljarder kronor. 70 000 miljoner. Det är samma notering som 2014.
Om julkonsumtionen är bra eller dålig kan man alltid diskutera. Alla julgåvor bidrar ju inte till att jorden blir bättre. Små barn tvingas rota efter ämnen som bakas in i smink, de kan inte gå i skolan och riskerar sin hälsa.
Att frakta plastankor den långa vägen från Kina gör det inte lättare att nå hägrande miljömål.
Men rent statistiskt: en handel på 70 miljarder kring jul tyder inte på att barkbrödstiderna är nära.
Vi försökte för några år sedan, lite milt, att förändra julvanorna. Det var inte så att granen skulle slopas och att julklapparna skulle väck. Det var mildare än så. Men reformförslagen mötte ett hårdnackat och – skulle det visa sig – övermäktigt motstånd.
Det skulle vara precis som det alltid varit, var budskapet från de tonåriga upprorsledarna. Tomte. Gröt. En eld utanför huset. Gran, givetvis.
”Men vi kanske kan begränsa oss till barnen då det gäller julklappar”, sa en av reformvännerna.
Men det föll på definitionen av begreppet barn.
”Hon är ju mitt barn”, sa givaren och överlämnade en present i silkespapper till den fyrtioettåriga dottern.
Numera firar vi som vi alltid gjort. Med ett undantag. Det blir ingen skinka men väl en klick av Colmans hemgjorda senap.
Ezra Pound, född 1885, räknas till det förra seklets litterära genier. Pound hade sympatier för fascismen och flyttade vidare från London till Frankrike och Italien.
Han uttalade sig negativt om födelselandet USA i italiensk radio, och efter andra världskrigets greps han och fördes till USA. Där spärrades han in på mentalsjukhus till slutet av femtiotalet. Washington ville inte ha en rättegång mot en känd författare.
Pound dog i Venedig den 1 november 1972. Mycket talar för att han skulle ha gillat läget i dagens Europa där fascisterna åter marscherar.
Johan Croneman i DN sågar SVT-programmet Flickvän på försök:
”Vem är det på SVT som bestämmer sig för att det här är public service? Och bra public service? Det går liksom utanpå allt vanligt förstånd.
Jag tycker det är rimligt att de ställer krav på sig själva som underhållare, de kan även försöka konkurrera med TV4, på deras egen bakgård till och med.
Men med produktioner som inte ens har Kanal 5-status?”
Ibland kan man tro att höga tittarsiffror är det enda som gäller inom SVT.
Med nöje citerar jag förre ministern Jens Orback (S):
”Dagens tillväxt bygger i dag till stora delar på folkinflyttning till Sverige. Tankesmedjan Arena Idé släppte nyligen en rapport som visar att invandring till Sverige sedan 1950 har gett ett tillskott på 900 miljarder kronor till vår gemensamma nettoförmögenhet. Efterkrigstidens ekonomiska tillväxt och välfärdsstatens framväxt är uppburen av människor som flyttat eller flytt till Sverige. Det senaste tillskottet kommer från dem som flydde från kriget på Balkan.”
Jag har långt till graven.
”Men inte ska du åka efter glashala vägar i femtio mil för att sätta ett ljus framför en sten! Kommer inte på fråga! ”, skulle mamma ha sagt.
Det får bli ett ljus i trädgården istället.
”Förståndigt”, skulle mor ha sagt och tänt en Commerce.
Ha en fin vinter- eller hösthelg (stryk det som inte gäller).