Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) agerade snabbt. Samma dag som Sten Heckscher presenterade sin utredning om Macchiariniaffären fick tidigare rektorn Harriet Wallberg sparken som universitetskansler (det var hon som anställde Macchiarini). Hela styrelsen för Karolinska Institutet kommer dessutom att bytas ut.
Statsrådets snabba ryck kan jämföras med hur riksdagens konstitutionsutskott agerat i fråga om riksrevisorerna. Det har varit lamt och undfallande. Två av tre revisorer har slutat, inte som en följd av KU:s agerande utan beroende på Dagens Nyheters avslöjanden.
Ministerns kraftiga kritik inger hopp. Och man kan ju alltid hoppas att det mesiga KU tar lite intryck.
Jag läser i en så kallad analys i en av aftontidningarna att poliskrisen beror på Dan Eliasson. Han är sedan 1 januari 2015 rikspolischef.
I början av sextiotalet minns jag att min farbror satt ute på Alnön och talade om poliskrisen. Det var alla möjliga fel på den ordningsmakt han tillhörde. Fel gubbar befordrades och sosseregeringen var snål med anslagen. Det var därför det var poliskris.
Ungefär vid denna tid föddes Dan Eliasson i grannförsamlingen (Skön i Medelpad). Inte ens en analytiker på draken vill väl ge Dan skulden för den tidens kris. På sin höjd lekte han tjuv och polis vid denna tid.
Förstatligandet av polisen den 1 januari 1965 sågs av en del som den slutgiltiga lösningen. Sverige delades in i 129 polisdistrikt och Rikspolisstyrelsen blev samordnande myndighet för polisverksamheten. Den statsstyrda polisen skulle slutgiltigt besegra Björnligan. Men så blev det inte. Nu växte en opinion fram. Polisen måste effektiviseras. Om man skapade en enda myndighet skulle kampen mot de kriminella bli mer effektiv.
Sagt och gjort. 1 januari 2015 sjösattes den nya organisationen. Dan Eliasson blev polischef. Men det var givetvis ett politiskt beslut att förändra polisorganisationen.
Nu är det poliskris.Igen. Sanningen att säga så har den pågått under hela den samtid jag kan överblicka. Allmänheten får vänta för länge på polisen. Det är för många som sitter bakom skrivbord och för få som jagar bovar ute på fältet. Det eviga bilåkandet gör att kontakten med allmänheten försämras. Lönerna till vanliga poliser är på tok för låg.
Kritiken från olika årtionden har varit ganska samfälld; det är som att lyssna till en kör med många stämmor.
Ibland finns ett nostalgiskt stråk i kritiken. Men när fanns det tillräckligt med poliser att tillgå? 1954? 1975? 1992? Sanningen är att det aldrig hänt. Det har alltid varit kris.
Vad ska man då göra. Återgå till fjärdingsmän och landsfiskaler? Knappast.
Att på nytt skapa 129 polisdistrikt gör inte heller att den som är i nöd snabbare får hjälp. Däremot kan regeringen föreslå kraftigt ökade anslag till polisens verksamhet och det finns nog goda chanser att det går igenom.
Men det är lätt att se komplikationerna. Någon kan undra om det är rimligt att satsa tjugofem procent mer på polisen samtidigt som sjukvården behöver mer pengar. Det är svåra politiska avvägningar.
Och i debatten kan man se en tendens: många som kräver kraftigt ökade anslag till polisen brukar i andra sammanhang varna för det olidliga skattetrycket.
I mediedebatten om poliskrisen kan man sakna de komplexa perspektiven. Det är lättare att hissa seglen på missnöjets farkost och försöka fånga in de förliga opinionsvindarna. Eller att förklara poliskrisen med att allt är Dan Eliassons fel. I det journalistiska uppdraget ingår annat än att ge missnöjet röst.
Avslutningsvis. Jag tycker det är helt orimligt att människor i nöd som ringer polisen inte får hjälp. Att en enda polisbil finns tillgänglig i geografiskt stora kommuner i Norrland är oacceptabelt. Människor har rätt att känna trygghet, inte bara då det gäller ekonomin.
Det är kanske läge för en progressivt utformad värnskatt?
Men ha det nu för ljuvligt!