I går var det våffeldagen. Jag tänkte begära dispens från min diabetesläkare men insåg att han skulle säga ja så jag behövde inte belasta vården med min fråga. Kanske det räknas till min fördel på den yttersta dagen, då det är dags för bokslut.
Wikipedia på nätet har detta att säga om våffeldagen:
”Förr kallades denna dag – som var en helgdag – för Vårfrudagen … efter titeln Vår Fru för jungfru Maria. I Sverige har vårfrudagen i folkmun omformats till våffeldagen, vilket gett upphov till seden att äta våfflor denna dag. Våffeldagen är alltså fortfarande den 25 mars, trots att det svenskkyrkliga kyrkoårets helgdag flyttats till en söndag.”
Det är bara två gånger under 2000-talet som långfredag och våffeldagen infaller på samma dag så jag hoppas att ni passade på och njöt.
I morgon går vi över till sommartid. Klockan ska ställas fram, precis som trädgårdsmöblerna. Men eftersom jag inte vill pulsa i snö väntar jag med möblerna. Visst känns det lite konstigt att hälsa sommartiden iförd skoterkängor, skinnmössa och ylletröja?
Vi får se hur framtiden blir för sommartiden, som infördes i Sverige år 1980 och numera är föreskriven i EU-direktivet 2000/84/EG. Jag är inte helt övertygad om att uppgörelsen håller i evighet. Inte ens till 2018.
En gammal bekant avled hastigt. En tidigare arbetskamrat gick bort i cancer. En av erfarenheterna när man blir äldre är just detta att ta farväl av medvandrare.
– Är hon död? Det menar du inte! Hon verkade så pigg.
– Så tragiskt. Och han har små barn. Vem hade kunnat ana att det var hans tur?
Vi blir alla liksom tafatta inför döden.
Filosofen Bertrand Russell skrev i essän ”Konsten att bli gammal” att man på ålderdomen skulle vidga sina intressen. ”En individuell mänsklig tillvaro bör vara som en flod – liten i början, instängd mellan sina trånga stränder och lidelsefullt strömmande över forsar och vattenfall. Så småningom blir floden bredare, stränderna skils alltmera åt, vattnet rinner lugnare, och till slut flyter det utan något synbart avbrott ut i havet och förlorar smärtfritt sin individuella tillvaro.”
Detta skrev Russell i ”Möte med minnen” som kom ut 1956, då han var 84 år,.
I början av år 1970 insjuknade den då nära 98 år gamla filosofen som bodde i Wales. Han var då inblandad i stora fredsprojekt runt om i världen och lär på sin dödsbädd ha sagt att han hade så mycket kvar att uträtta i denna världen.
Man kan teoretisera och se livet som en flod. Men när färjkarlen Karon kommer med sin farkost för att föra en till Hades – nej, då inser man att det inte är dags. ”Kanske nästa gång, kapten Karo.”
Det ser ut att bli två mogna kandidater i det amerikanska presidentvalet. Donald Trump är född 14 juni 1946 och fyller alltså sjuttio nästa gång. Hillary Clinton föddes 26 oktober 1947 och om hon blir vald till president (vilket jag hoppas) kommer hon nästa år att fira sin sjuttioårsdag i Vita huset.
Bernie Sanders, Clintons utmanare, föddes 8 september 1941 och blir alltså sjuttiofem i år. George W Bush fyller sjuttio och hans företrädare Bill Clinton når samma aktningsvärda ålder.
Någon Ebba Busch Thor-effekt märks då inte i amerikansk politik. Sanders hade varit borgmästare Burlington i sju år när Ebba kom till världen.
Varför har äldre politiker sådana framgångar? Är det en reaktion mot pr-drillade yngre som alltid har något att säga på twitter?
Jag ser att Kristdemokraterna vill satsa på mer skolgymnastik. Nu förstår jag varför.
Förre partiledaren Göran Hägglund får statsrådspension på 61 334 kronor i månaden. Hägglund är styrelseledamot i vårdfirman Aleris, rådgivare år PR-firman Narva, han har uppdrag åt regeringen och är en flitigt anlitad föreläsare. Men inkomsterna från dessa uppdrag går rakt in i Hägglund bolag så det sker ingen avräkning från statsrådspensionen.
För att orka lyfta en sådan enorm lön måste man vara vältränad. Det är väl Hägglund som tipsat de sina om att ungarna måste öva flitigare.
Ha nu en riktigt fin påskhelg!