Eftersom jag tillhör det s k ”kommentariatet”, alltså sådana som medierna kallar in för att kommentera olika händelser, har jag förstås full koll på det där med regeringsbildningen.
Jag säger som alla andra vänner bland de politiska proffstyckarna: Bla Bla Bla Bla!
Det är ett oändligt babblande om vem som ska bli statsminister.
Mycket skrik för lite ull, sa kärringen när hon klippte grisen.
För mig som gammal inventarie i kommentariatet finns ett tydligt mått om en händelse verkligen är viktig för vanligt folk. Då kommer okända människor fram till mig och vill ha vägledning: ”Du som brukar vara på TV, kan du förklara….”
När Håkan Juholt blev partiledare för socialdemokraterna ville folk spontanprata om denne för dem okände person. Det fanns en nyfiken entusiasm för honom, inte bara bland socialdemokrater.
En längtan efter något nytt trängde fram i folks blick.
Men efter några månader ville folk fortfarande prata Juholt. Men då var det en annan klang i skällan, ”vad har hänt med socialdemokratin?”.
Bland partivänner var det sorg och förvirring, bland borgerliga en suck av lättnad kombinerat med skadeglädje.
Nu är det förstås regeringsfrågan som engagerar. Folk frågar: ”Hur går det tror du? Ska det vara så svårt? Hur länge ska vi behöva vänta? ”
Jag har då en motfråga:
”Anser du att politiker bör hålla sina löften?”
De flesta medborgare anser sig ju vara moraliskt högtstående och svarar JA! på den frågan. Med sådant eftertryck att det går att skönja en gloria över deras huvuden.
Då kommer min följdfråga:
”Då anser du alltså att Sverige inte bör ha en regering? För om alla partier håller sina löften kommer det inte att bli möjligt att rösta fram en statsminister!”
Det som är problemet är att partiledarna bundit upp sig i valrörelsen och avgett löften om vem de ska och inte ska samarbeta med.
Det går att skylla på journalisterna, eftersom det ingår i den mediala dramaturgin att tvinga fram orubbliga löften.
En politiker som inte lovar definitivt blir medialt kölhalad på rot för att inte ge raka tydliga besked. En politiker som lovar definitivt blir medialt kölhalad längre fram när avgivna löften visar sig omöjliga att hålla.
Är det inte det ena så är det det andra, sa kärringen, blödde näsblod.
Men låt oss inte skälla under fel träd. Egentligen är det väljarnas fel, just därför att de förväntar sig att löften ska hållas – och samtidigt inbillar sig att regeringsbildandet ska vara lätt som en plätt.
Således har väljarna en dubbelnatur. De vill ha politiker som är goda människor och är ordhålliga. Som inte sviker. Och de vill ha politiker som inte tramsar utan ser till att Sverige får en regering som kan styra riket. Som gör vad som måste göras.
Jag tar således på mig uppdraget att skälla lite på väljarna. Hur fan ska ni ha det?
Det bör också politikerna säga till väljarna: Jag lovar att jag ska göra mitt bästa för att skydda era intressen mot era åsikter!
En socialdemokratisk partiledare kan exempelvis inte definitivt säga sig aldrig kunna samverka med Sverigedemokraterna.
Det kan mycket väl uppträda situationer där det blir nödvändigt. Om Sverige blir ockuperat. Om nazisterna får 10 procent av väljarna. Eller kanske rent av räcker det med att riksdagens borgerliga partier får för sig att börja fiffla med arbetsrätten.
En partiledare bör istället säga något högtravande om att ”politik är det möjligas konst” eller citera Churchill: Politik ger konstiga sängkompisar.
Och till alla väljare: Rösta på den som lovar minst, för den kommer att kunna hålla mest.