På söndag är det trettio år sedan Olof Palme mördades i centrala Stockholm. Det är lätt att dra till med det banala konstaterandet ”men tänk vad tiden går fort”. Vi stod där på morgonen den 1 mars 1986 och följde teveutsändningarna och väntade besked om att mördaren gripits.
Skräckscenariot var att det skulle dröja flera månader innan jakten var över. Nu har det gått trettio år och vi vet inget mer om skuggan som försvann uppför trapporna vid Tunnelgatan i nattens sena timme.
Vi hade infört rökförbud på redaktionen från den 15 februari 1986. Fram till dess rökte folk framför skrivmaskiner och manushögar. På den tiden röstade man om rökförbud och eftersom många journalister rökte så förlorade i regel anhängarna av ett förbud.
Att man skulle införa rökförbud om en enda kände obehag av tobaksrök var inget argument som trängde igenom. Nåväl, den 15 februari infördes trots allt rökförbudet och en del muttrade om svårigheter att skapa.
På natten mot den 1 mars 1986 kom den dynamiske redaktionschefen inångande för att leda nyhetsarbetet.
”Nu skiter vi i det där jävla rökförbudet”, sa han och plockade fram en nydiskad askkopp ur en skrivbordslåda.
Snart låg ett moln av tobaksrök över desken och i bakgrunden hördes människor med sorgsna röster kommentera vad som skett i Stockholm under natten.
Jag tror det tog flera år innan rökförbud infördes.
Sverige har förändrats på många sätt sedan 1986. Det är drygt tre miljoner som fötts och det har kommit ett stort antal människor med ursprung i andra länder. För dem är Palme ofta historia, en man från det förgångna, för evigt förknippad med det brutala mordet.
Den långa politiska gärningen har hamnat i skymundan. Och för trettio år sedan fanns ju inte internet eller smarta mobiler, men väl Berlinmuren och apartheid. I Moskva styrde Gorbatjov och i Washington Ronald Reagan.
Vad jag saknar mest från Palme och hans tid? Det är nog intensiteten, glöden, konsten att driva saker till sin spets, att tydliggöra skiljelinjerna i politiken. Allt var egenskaper som gjorde Palme älskad – och hatad. Det var ingen stilla grötlunk på mäster Olofs tid.
Man måste förstå att det som var gångbart på 1980-talet inte kan överföras till vår tid. Så är det. Ändå måste man sakna den brinnande anden, intensiteten, glöden.
Den 23 juni ska britterna folkomrösta om de framtida relationerna till EU.
Londons karismatiske borgmästare Boris Johnson, konservativ, har sällat sig till dem som kräver att banden till EU klipps av.
Den mycket vänsterorienterade labourledaren Jeremy Corbyn har lämnat besked om att hans parti ska slåss på samma sida som högerns premiärminister, alltså för ett fortsatt medlemskap.
Ett antal ministrar i högerregeringen ansluter sig till Johnsons ståndpunkt. Det invandrarfientliga UKIP, systerparti till de svenska nyfascisterna, har EU-urträde som en huvudpunkt. I valet till EU-parlamentet år 2014 fick UKIP 27,5 procent av rösterna och är alltså en maktfaktor.
Nu vill även Dansk Folkeparti folkomrösta. Man vill vara kvar i unionen men genomdriva försämringar för asylsökande. Risken är ju att de brittiska undantagen sporrar en del andra att också kräva förändringar, som ofta innebär försämringar för utsatta grupper.
I Storbritannien har den sida som vill lämna EU en klar högerprägel. Men det är ingen helt tydlig vänsterhögerfråga. Konservativa baroner och vänstermannen Corbyn har hamnat på samma sida. En del nobla värdekonservativa och främlingsfientliga huliganer strävar åt samma håll.
Torsdagen före den svenska midsommaraftonen vet vi svaret. Yes or no.
Teveprogram jag aldrig ser:
Melodifestivalen.
Hundra procent bonde.
Skavlan.
Trinny & Susannah stylar om Sverige
Teveprogram jag alltid ser:
Rapport
Akuten
Morgonteve, SVT och Kanal 4 beroende på ämnen.
Vinterstudion.
Familjer på äventyr.
Ha en ljuvlig helg! Snart är det sportlov, sedan är det nära till påsken och bofinken.