Det var mitt i sextiotalet i den norrländska kuststaden. Jag sommarjobbade på det stora pappersbruket utanför stan. Var alternerande rullmaskinsstädare.
Det var ett annat land än i dag. I Sveriges regering, kallad Erlander lll, satt en enda kvinna, Ulla Lindström. I sina dagböcker suckade Erlander över denna besvärliga Ulla. Då jobbade vi längre och hade kortare semester. Många kvinnor arbetade i hemmet.
Under 1950-talet tog 5 procent av en årskull studenten, 1960 hade siffran stigit till 10 procent, 1970 till 30 procent. Gruppen Jailbird singels låg år 1965 tjugo veckor på Svenskttoppen med Låt björkarna susa. Det fanns 223 tevelicenser i Haparanda.
En sommardag flanerade jag och en kamrat utanför det kända hotellet. Vi visste att en känd man bodde där. Cassius Clay. Eller Muhammad Ali som han börjat kalla sig. Och där stod han ju, på nedersta trappsteget. Det bildades en klunga. Ali skrattade åt grabbar med långt hår.
”Boy or girl”, frågade han och skrattade.
Inga biffiga säkerhetsvakter stod intill. Det var bara Ali. Han reste runt i det boxningsintresserade Sverige och gick uppvisningsmatcher. Det tog tid. Från stad till stad.
Chefsparringen hette Jimmy Ellis, också han från Louisville i Kentucky. Han blev sedan världsmästare när Ali diskades för sin vägran att göra värnplikt.
Ingemar Johanssons gamle manager Edvin Ahlquist var arrangör. Han var eld och lågor. Det kom ju så enormt mycket folk för att se Ali boxas.
”Det här ska vi göra om”, sa Ahlqvist.
Aftonbladets reporter Åke Wihlney fanns på plats. Han hade intervjuat storheter som Martin Luther King Junior och Fidel Castro. Nu reste han runt med Ali.
Det var en stor dag i livet. Att lyssna till Ali. Att få hans autograf. Att samtala med Jimmy Ellis och promotorn Edvin Ahlquist. Vi var ju två enkla skolgrabbar, bara.
Jag var aktiv i ortens FNL-grupp, som kämpade mot USA:s krigföring i Vietnam. Då i slutet av sextiotalet, fattade vi inte hur stort det var att Ali vägrade värnplikt. Han sade att han inte hade något otalt med vietnameserna.
Den repressiva staten såg till att Ali dömdes och att han fråntogs mästarbältet. Och det kom inte längre några inbjudningar till teveshower. Ali var persona non grata. Utmobbad. Utfryst
Men nya tider skulle komma. USA kunde inte vinna kriget i Vietnam. Kritikerna mot detta orättfärdiga krig (exempelvis Palme) fick i vissa fall beröm långt efteråt.
Den konservative presidenten George W Bush gav år 2005 Frihetsmedaljen, en av USA:s förnämsta utmärkelser, till Ali. Och den gamle mästaren fick äran att tända den olympiska elden i Atlanta 1998, ett sällsamt och rörande ögonblick.
President Barack Obama sa detta när budet kom att Ali avlidit:
”Han stod upp för det som var rätt och stod tillsammans med Martin Luther King Jr. och Nelson Mandela när det var svårt och talade när andra inte gjorde det.”
”Hans kamp utanför ringen kostade honom titeln, skaffade honom ovänner inom vänstern och högern och skickade honom nästan i fängelse. Men Ali stod fast och hans seger hjälpte oss att vänja oss vid det Amerika vi känner idag.”
Det är en lång väg han vandrat, Ali. Från en avskydd landsförrädare till nationens hjälte framför alla andra. Och den främste representanten för en våldsam, grym sport blev en man som bar med sig hopp om fred.
I en framtid kommer presidenterna Nixon, Reagan, Bill Clinton och George W Bush att placeras i Alieran. Mästaren från Louisville, som vi mötte utanför hans hotell en sommardag 1965, blev verkligen Den störste av dem alla.
6 juni är avklarad. Nu siktar vi mot Sveriges egentliga nationaldag: Midsommaraftonen!
Det är nu klart att det blir Hillary Clinton som blir det demokratiska partiets kandidat i presidentvalet.
Det är en stark kandidat som har goda chanser att besegra Donald Trump.
Njut, folks, det är juni!