Ingves kommer säkert att gå i mål.
Nu talar jag inte om Stefan Ingves och räntan utan om Smedträffen, avdelning 3 i morgondagens V75-omgång på Eskilstunatravet. Peter Ingves kör Rocky Winner som startar från svåra spår 12 och har knappast med segerstriden att göra. Men Ingves är en skicklig kusk så man vet aldrig.
Stefan Ingves från Åbo är sedan 2006 chef för Sveriges Riksbank. Han var i början av veckan med om att besluta att sänka reporäntan till 0 procent. Så låg har den aldrig varit tidigare. När Riksbanken försökte försvara den flytande kronan var räntan uppe i 500 procent.
Den låga inflationen i Sverige är nu ett bekymmer. Många minns när den höga inflationen var det stora problemet.
”Ekonomiministern sa inte att hans inflationsmål gällde per kvartal”, sa en oppositionspolitiker (S) med ett snett leende mot M-ministern när det kom en ny rapport som visade att kronans värde urholkades.
Då hette det att man måste släcka inflationsbrasan. Nu ska blåsbälgen fram. Politiken är i sanning föränderlig.
För övrigt vet jag inte om Stefan och Peter är släkt men jag har fullt och odelat förtroende för båda.
Vi var fyra i ridgruppen, inklusive ledaren, som under en vecka skulle ta oss över fjäll och genom dalar i östra delen av Tröndelag. Det var under första hälften av åttiotalet. En dag skulle hästarna vila och då byggde vi hage och diskuterades försvarspolitik.
En av de fyra var Kim Anderzon. Hon återvände efter den första turen varje år till Tröndelag för att rida. I alla grupper spred hon energi och glädje.
Hon hade en befriande radikal samhällssyn. Frid över ditt minne!
Vet ni vem Robert Andreen är? Han har kallats Sveriges hemligaste riskkapitalist. I två år var göteborgaren lektor i industriell ekonomi i Luleå. Först när Andreen passerat fyrtio blev hans riskkapitalist, chef för Nordic Capital. Nu är han miljardär, har hus på ett antal kända turistorter, en lägenhet i London. Bentleyn utanför bostaden använder han när han varje fredag åker för att köpa fisk.
Pojken från arbetarstadsdelen i Göteborg var med om att sälja Nycomed för 90 000 miljoner till japanska Takeda. Det handlar om ofattbara summor och en främmande värld.
I boken De svenska riskkapitalisterna (Norstedts) skildrar de prisade ekonomijournalisterna Carolina Neurath och Jan Almgren de rika och mäktiga – men förvånansvärt anonyma – männen bakom riskkapitalbolagen. Grundidén är att köpa upp företag, rationalisera hårt och belåna mycket, ge företagsledningarna många morötter – och sedan sälja vidare. Det handlade om fem-sju års innehav.
Om undersköterskan får några fler patienter och lokalvårdaren avverkar några rum till ger det sist utdelning. Och överskottet hamnar ofta på någon av kanalöarna utanför Englands kust, som har extremt goda villkor för företagsägare.
Med hjälp av invecklade system med interna lån kan stora vinster trollas bort. Ibland handlar det om skattepengar som går rakt ned i riskkapitalisternas stora fickor.
Det är fråga om ett slags råkapitalism. Där finns inget av den långsiktighet som präglade den gamla storfinansen, som byggde stora fabriker som de drev i årtionde efter årtionde.
Det kanske allvarligaste är att tidigare ledande politiker arbetar för riskkapitalbolag. Det är svårt att tänka sig att Ingvar Carlsson och Gunnar Sträng skulle göra den resan.
En styrka med boken är att man varvar besöken på de eleganta kontoren i London och Jersey med skildringar från den svenska vardagen. Exempelvis från Cloetta i Gävle, där en verksamhet under tämligen bryska former avvecklades av de ägande riskkapitalisterna (däribland Robert Andreen). ”De är ryggradslösa”, säger en av de fackliga förtroendemännen om ägarna.
Det är en välskriven och bra bok om ett nytt Sverige.
Att se ljusen flämta på kyrkogården är vemodigt och vackert. Det där med räntan förefaller med ens mindre angeläget.
Ha en fin helg och håll gärna tummarna för Ingves i morgon.