Givetvis ska det handla om Boken. Boken om Socialdemokraterna. Den är skriven av sonen till ett hotellägarpar i Skåne, omspänner mer än ett halvt sekel, för en in i maktens salonger och till rum där säkerhetspolisen gärna installerat mikrofoner.
Pierre Schori har under lång tid spelat en central roll i svensk utrikespolitik. ”Minnet och elden. En politisk memoar med samtida synpunkter” (Leopard förlag) är en utmärkt skildring av svensk utrikespolitik, den alliansfria principens hållfasthet och Olof Palmes stora betydelse.
”Vi behöver mera av förändrare i politiken, inte förvaltare. I en sådan ´vänstersväng´ ingår det som behövs för att trygga och utveckla den ´svenska modellen´, ett ansvarstagande näringsliv, ett modernt folkförsvar och militär alliansfrihet med FN och mänskliga rättigheter i fokus.”
I det ligger också att Schori är missnöjd med politiken under senare tid, kanske särskilt då det gäller säkerhetspolitiken, det som en gång var en svensk paradgren. Och ingen S-politiker har ju profilerat sig i utrikes frågor. Då S-talespersonen i utrikesfrågor blev talman drog många en suck av lättnad.
Schori beskriver också kontrasterna mellan Ingvar Carlssons och Göran Perssons ledarstil.
”Ingvars ledarstil karakteriserades av en kollegial laganda av öppna, resonerande diskussioner med naturlig inbyggd ideologi. Göran Perssons stil var företagsmässig och gav ofta intryck av att beslut redan hade fattats i ett slutet rum.”
I sak är det en hård kritik mot Persson. I Mellanösternfrågan var åsiktsskillnaden mellan statsministern och hans minister tydlig; Persson låg nära den gamle folkpartiledaren Per Ahlmark och långt ifrån Pierre Schori.
Här kan man inflika att historien nu vänder blad. Regeringen Löfvens besked att Palestina ska erkännas är förhoppningsvis en markering att politiken då det gäller Palestina ska bli mer offensiv. Det blir mer Schori och mindre Persson.
Dialogens betydelse genomsyrar boken. Schori kontaktade många makthavare vars politik han i grunden ogillade, just för att samtal var bättre än tystnad.
Man ville försöka förhindra att USA upprepade sina misstag i Latinamerika. Man försökte påverka Brezjnev i Moskva att ta hänsyn till medborgerliga rättigheter. Man lyckades befria politiska fångar, exempelvis på Kuba och i Sovjetunionen.
Som FN-ambassadör planerade Schori att att ordna en lunch i sin bostad i New York med den förre amerikanske utrikesministern Henry Kissinger.
”Om du bjuder hem en krigsförbrytare kommer vi båda att stå utanför och demonstrera”, sa hustrun Maud och sonen Martin. Lunchen blev aldrig av…
”Det var (…) riktigt att föra en politik som gradvis underminerade Sovjetunionen och Berlinmuren genom en principfast dialog om mänskliga rättigheter, en balanserad ömsesidig nedrustning och utökad handel. En sådan ´Ostpolitik´initierades av Willy Brandt och stöddes av hans vänner Bruno Kreisky och Olof Palme, men förkastades av högerpolitiker och kallakrigare som ville få Sovjetunionen att förblöda genom att driva på kapprustningen mellan öst och väst.”
I Schoris bok framgår hur strategisk utrikespolitiken var på Palmes tid. Det handlade inte bara om ”satans mördare” och ”diktaturens kreatur” utan där fanns en grundtanke att dialogen skulle försvaga diktaturregimer. Och det var precis det som skedde. Till sist fanns plats för en nytänkande politiker som Gorbatjov medan hökarna pensionerades.
Schoris bok är ett värdefullt bidrag till samtidshistorien och en läsning som kan inspirera i den fortsatta kampen, inte minst då inom socialdemokratin.
Sverigedemokraterna är inte inbjudna till Nobelfestligheterna. En stiftelse väljer själv vilka som ska komma på fest. Att ett parti som har rötterna i rasistiska rörelser inte är välkommet är naturligt. Jag förstår kommittén. Och jag förstår Maud och Martin Schoris motstånd mot Kissinger.
Ekorren har bytt till vinterdräkt. På butiken i Strömsund hade man ställt fram flera hundra tomtar.
Ha en fin helg!