Söndagen den 28 februari är det trettio år sedan Olof Palme mördades. Jag blev inringd till redaktionen den natten men ville först inte tro på beskedet i telefon, Palme har mördats.
Internet fanns inte på den tiden, inte heller smartmobiler, så det gick inte att kolla med några enkla knapptryckningar. Jag slog på radion och ur den vällde sorgemusik. Sedan kom beskedet: Palme var död. Det blev ilfart in till redaktionen.
"Tänk om det tar flera månader innan dom griper mördaren", sa jag till en medarbetare.
Nu har det gått 360 månader. Vi vet inte så mycket mer än vad vi visste den där hemska natten för trettio år sedan. Då och då kommer nyheter om ett hett spår men efter en tid grusas alla förhoppningar.
Sannolikheten är stor för att mordet aldrig kommer att klaras upp.
Sakta sakta återgick Sverige till ett slags normalläge men den svarta skuggan från Sveavägen och Tunnelgatan slog in över politiken och sinnena.
Olof Palme var en karismatisk politiker och en effektiv statsminister. Tyvärr har hans långa politiska gärning hamnat i skuggan för mordet. Talar några om Palme är det i regel för att de talar om mordet. Att lyfta fram de politiska insatserna är en stor uppgift, som Daniel Suhonen påminner om i en debattartikel i Expressen.
Jag återkommer till Palme nästa lördag.
I primärvalet i New Hampshire vann Donald Trump och Bernie Sanders. En stenrik fastighetsägare mot en demokratisk socialist. De två männen illustrerar splittringen i den väldiga nationen. Nu drar primärvalsfestivalen vidare.
Den 1 mars är det val av olika slag i en rad delstater och då ska det klarna vilka två som blir huvudkandidater.
Jag kan skriva under på det mesta Sanders säger men hoppas ändå att Hillary Clinton blir kandidat för Demokraterna. Om Sanders vinner striden inom Demokratiska partiet ökar sannolikheten för att vi får en president från Republikanerna; då har man inte så stor nytta av alla sympatiska krav och välformulerade inlägg.
Med Hillary tror jag att Demokraterna sopar mattan med Republikanernas kandidat, vem det än blir.
Debatten om Sanders eller Clinton återspeglar en mycket lång debatt inom den europeiska vänstern, mellan sympatisk idealism och krass realism.
Borgarna vill satsa på lägre löner. Det är genom sämre betalning som människor från andra länder ska få ta klivet in på den svenska arbetsmarknaden.
LO-utredaren Ulrika Vedin invänder mot högeranalysen:
”Inte heller handlar sänkta lägstalöner endast om nyanlända eller andra nyanställda. Sänkta lägstalöner sätter igång en process som på längre sikt driver ner lönerna på hela avtalsområden. Det beror på att arbetsgivare har ett intresse av att koncentrera lönefördelningen till eller i närheten av lägstalönerna i såväl privat som offentlig tjänstesektor.”
Som man konstaterat många gånger tidigare: golvet riskerar att bli ett tak.
För några år sedan skulle man komma till rätta med arbetslösheten genom att ge unga sämre betalt. Dessförinnan var det låga kvinnolöner som gällde.
Det tycks alltid finnas en utsatt grupp som ska fixa problemen genom att arbeta för låga löner.
Högerdebattörerna borde tänka ett steg längre. Om vi skapar låglöneproletariat så påverkar det ju efterfrågan.
Vem ska köpa duschmunstycken, nya tröjor och datorer om stora grupper i stort sett bara har pengar till hyra och mat?
Den senaste Beckfilmen, Beck - Steinar, får tre * * * av juryn.
Steinar gör det bra men ändå saknar man Gunvald. Han gav filmerna karaktär.
Under Vietnamkriget arrangerade filosofen Bertrand Russell en tribunal mot de ansvariga, främst i USA.
En liknande tribunal borde sättas samman för att rannsaka president Bashar al-Assad, president Vladimir Putin och utrikesminister Sergej Lavrov. De tre männen orsakar ett stort lidande bland annat i Aleppo.
Ryssarna säger sig bekämpa IS men deras ärende i Syrien är att bistå diktatorn. Stoppa krigshundarna!
Ha en fin helg, norrbottningar!