Rökförbud vid ”entréer till byggnader som allmänheten har tillträde till, platser där allmänheten väntar på kollektivtrafik, uteserveringar, lekplatser, sportanläggningar och arenor utomhus” ska utredas, meddelar folkhälsominister Gabriel Wikström (S) på DN-debatt.
Det var den spännande skribenten Somar Al Naher som i Aftonbladet tog upp frågan om att man skulle tvingas fimpa på uteserveringar.
Nyliberala Centerns Ungdomsförbund bröt då en lans för den passiva rökningen, en av de mer kuriösa inslagen i modern politisk debatt. Men nu har ministern tagit intryck av de tankegångar Somar förde fram.
Jag rökte förr och har fortfarande dåligt samvete för alla miljöer jag förpestade. På jobbet, på kaféer, hemma, överallt. Och de omvända syndarna blir ju ofta de största fanatikerna.
Jag stöder helhjärtat alla inskränkningar i rökarnas rätt att förstöra miljön. Kufarna i CUF blir nog tämligen ensamma i kampen för rätten att förstöra närmiljön.
Att närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) petar förra Centerledaren Maud Olofsson ur styrelsen för LKAB är mycket bra. När riksdagens konstitutionsutskott försökte bringa klarhet i den skandalösa Nuonaffären vägrade Olofsson att bidra.
Det var ett förakt för folkrepresentationen. Vill KU fråga ut någon är det en självklarhet att infinna sig. Regeringens petning är ett tydligt besked till andra: om KU kallar måste ni tacka ja.
En medlem köpte en bostadsrätt. Då blev han suspenderad ur partiet. Att köpa sig en bostad var småborgerligt. Magnus ansökte om kandidatmedlemskap men centralkommittén avslog hans begäran.
Orsak: han hade propagerat för flerpartisystem och dessutom besökt trotskisternas bokhandel.
Magnus Utvik var under tre tonår aktiv i Sveriges Kommunistiska Förbund/Marxist-Leninisterna, som år 1982 ombildades till Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS). Det var ett extremt parti.
Alla andra kommunister – VPK, KPML(R), SKP och allt vad de hette – stämplades som revisionister. Sovjetunionen fick tummen ned, liksom Kina och Kuba.
Det enda land som tilltalade sympatisörerna i den svenska sekten var Albanien, som då leddes av en hårdför diktator vid namn Enver Hoxha. Den svenska sekten hyllade Stalin och pläderade för enpartisystem, strejkförbud och upplösning av alla organisationer som inte stödde revolutionen. I partimärket fanns ett gevär inriktat, ett besked om att man var beredd att försvara revolutionen.
Boken ”Med Stalin som Gud” är intressant och tankeväckande. Det är en skildring inifrån en sekt. Som en tidigare medlem uttryckte saken: jag gav tio år av mitt liv för att införa diktatur i Sverige.
Det är inte bara en skrift om en liten, dogmatisk kommunistisk sekt som dessbättre aldrig fick något inflytande. Boken beskriver också sektens mekanismer. Där fann en del trygghet och kamratskap. Man kunde enas om visioner och drömmar. Mentaliteten kan överföras till sekter som står för en helt annan inriktning och som existerar i dag.
Utvik har valt att endast låta partiledaren Anders Persson behålla sitt riktiga namn, andra har fått nya namn. Till en del kan jag förstå det. Men det historiska värdet devalveras när NN döps om till XX.
De som utgjorde ledningen i det parti som arbetade för att införa enpartivälde borde få stå med sina rätta namn. Inte som ett slags bestraffning utan för det dokumentära värdet.
Johan Hakelius är en duktig krönikör. Att det är något helt annat att skriva böcker bekräftas när man vänder blad i Rule, Britannia (Atlantis). Boken handlar om personer och situationer i ett svunnet Storbritannien.
Hakelius har en viss dragning till udda personer och excentriker. Det kunde ha blivit roligt och läsvärt men det blev bara rörigt och spretigt och ointressant. Helt stilenligt har den mycket mediokra boken årets fulaste omslag (hund rom röker pipa).
Håll dig till krönikorna i fortsättningen, Hakelius.
Nu håller jag tummarna i dagens skiathlon, speciellt hårt för Tärendös och Piteås Charlotte Kalla!
Må så gott, folks!