Friskskriven!
Kvinnan i den vita rocken läste labbresultatet och konstaterade att den senaste antibiotikakuren bitit. Efter fyra besök och totalt femtio mil i bil var krisen övervunnen. De flesta människor på jorden får inte alla denna avancerade vård och så effektiv medicin.
Om detta vet newfoundslandstiken Clara, drygt åtta, dock ingenting. Hon sover gott i baksätet, på väg hem från kliniken.
Tage Erlander var ju ingen lysande talare.
Olof Palme var en hänsynslös demagog.
Och Ingvar Carlsson en riktig torrboll.
Göran Persson uppträdde som en magister.
Och så vidare.
Även nu heter det att dagens partiledare är torra, tråkiga, gråa. Det var bättre förr. När Ohlin och Erlander drabbade samman. När Palme buntade ihop Ulf Adelsohn. Ja, det var tider det.
Kort sagt: det var bättre förr men då visste vi inte om det. Det finns ett ordspråk som jag inte hittar men vars innebörd är ungefär: Är det någon som kommer ihåg den tid när tiderna var goda och politikerna var vassa? Var det 1968, 1976, 1982?
En gång i framtiden kommer man också att förgylla denna tid, med retoriska orakel som Reinfeldt, Björklund och Damberg.
Eskil Erlandsson ska tydligen bli Centerns portalfigur i valrörelsen. Eskil växte upp på fädernegården Stackarp i Torpa och sysslade bland annat med hingstuppfödning. Men han är ingen som klivit direkt från åkern in i maktens korridorer.
Samma år som Annie Johansson föddes i en annan del av Småland blev Eskil kommunalråd i Ljungby kommun, landets yngsta med det förtroendeuppdraget. Och till skillnad från Annie lyckades den unga politikern.
Eftersom opinionssiffrorna är mycket dystra så har Centerstrateger tänkt till. Eskil ska få en framskjuten placering. Väljarna ska få en trygg, stabil person som ser ut som en gammal bondeförbundare. Är det vad som ska till för att partiet ska klara gränsen till riksdagen? Eskil åker runt i glesbygden medan Annie sköter Stureplan, är det tanken?
Fyra år i opposition utanför riksdagen är nog vad det gamla folkrörelsepartiet behöver för att hitta tillbaka till de idéer som en gång byggdes upp på bygdegårdar runt om i landet.
Centern är ett av Västeuropas rikaste partier, detta sedan man sålt sina tidningar. Men pengar är inte allt, glädjande nog. Det går inte att köpa förtroende.
Matilda fyller plastsäckar med koftor, t-tröjor, halsdukar och skor. I Högdalen i Stockholm finns ett läger där rumäner med hjälp av pappskivor och brädbitar försöker ordna sängplatser.
Det är femton grader kallt ute och vinden ligger på från sjön.
Några har hittat en gammal pinnstol som de eldar upp i en tunna som halvvägs står inomhus.
När jag kom från England år 1966 kunde jag berätta att det fanns tiggare på gatorna i Manchester. Då kunde jag inte ana att en styvdotter några årtionden senare skulle få bistå människor i Sverige som var än mer utsatta än trashankarna i den brittiska storstaden.
Det är tragiskt, för individerna och för samhällsmodellen.
SM-veckan på skidor blir lite avslagen när det strax är OS.
Förrätten kan vara ok men alla väntar på huvudrätten.
Datja nr 9 i Sotji var på 1930-talet Josef Stalins favorit. I Krasnaja Poljana, Röda ängen, disponerade Stalin den högst belägna villan. Ofta lämnade partipamparna hustru och barn i Moskva och kopplade av med ridturer, kägelspel, fiske, trädgårdsarbete och båtturer, de badade hälsobrunn och gjorde utfärder i trakten. Den egna hälsan var i centrum.
En ofta sedd gäst hos Stalin var chefen för säkerhetstjänsten i Transkaukasien, Lavrentji Pavlovitj Beijra, som Stalin en gång många år senare skulle kalla ”vår egen Himmler”.
Beijra ”visade likt en bysantinsk hovman prov på ohöljt smicker, erotiska böjelser och sofistikerad grymhet på sin väg mot att bli den mäktigaste, först i Kaukasus, sedan inom Stalins krets och slutligen i själva Sovjetunionen”, skriver S S Montefiore i sin lysande Stalinbiografi.
Medan bonde- och arbetarestatens ledare kopplade av och hade överdådiga fester svalt människor, många deporterades, hemliga polisen bedrev en ständig jakt på enskilda och hela folkgrupper. I pauser under semestrarna talade man om hur utrensningarna skulle fortsätta.
Jag ska återkomma till Montefiores text inför och under Sotji-OS.
Ryssland utvecklas bort från demokrati, stiftar lagar mot sina egna medborgare, fängslar och torterar, skriver Johan Croneman i DN, apropå idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroths (M) framträdande i Agenda.
Croneman igen: ”Så jag kommer inte på er invigning – men allt annat är jag med på.
Det blir en liten försiktig skrapning med foten, det ser klädsamt ut, kostar ingenting. Det gör sig så fint en söndagskväll i Agenda.
Det inger inget förtroende alls.”
Ha en fin helg och njut av att ljuset långsamt kommer tillbaka.