John Bannister Goodenough fick inte heller i år Nobelpriset i kemi. Den Tysklandsfödde forskaren, verksam i USA, tillskrivs upptäckten och utvecklingen av litiumjonbatteriet som används i många apparater i vardagen. Den blodsockermätare jag nyss hanterade drivs av ett litiumbatteri.
Goodenough fyllde nittiofem tidigare i år. Han får nu hoppas på ett annat besked från Stockholm i oktober 2018.
Åtta av de nio pristagarna i fysik, kemi och medicin är födda på 1940-talet. En är född 1932. Fyrtiotalisterna regerar. Det är inte alls oväntat för en som är född under detta stolta decennium.
Att ingen kvinna belönats i de vetenskapliga grenarna i år är anmärkningsvärt.
Det är 9-0 till gubbarna.
Alla folks frihet, hela världens fred.
Jag har många gånger demonstrerat under den parollen, i likhet med många miljoner andra.
Men vad är egentligen ett folk?
Är skottarna ett folk som har rätt till frihet från London? Och katalanerna, ska de slippa banden till Madrid? Hur ska man se på bretagnarna i Frankrike?
Det finns många minoriteter i Europa och en del kämpar för ökad självständighet. Under senare tid har vi kunnat följa de våldsamma urladdningarna i Katalonien.
Folk drog fram längs Barcelonas gator och krävde att rå rösta om självständighet. Den polis som styrs från Madrid slog brutalt ned protester och röstande.
EU hukar för stormvindarna. Många politiker runt om i Europa fruktar att katalanerna ska väcka andra minoriteter, som kanske inte kräver en egen stat men bättre villkor.
Vi har sorber i Tyskland, friser (Tyskland, Nederländerna), rutener (Ukraina, Vitryssland), gagauzer (Moldavien, Ukraina), liver (Baltikum) och vepser (Ryssland). Och många fler.
I Europa har nationalstaten fått mindre makt. Bryssel och Strasbourg har fått mer att säga till om. EU satsar på regioner och ser gärna att det skapas enheter som är ungefär lika stora. Det blir enklare så. Man ska ha mer direktkontakt mellan regionerna då det gäller handel, politik, kultur, idrott. På så sätt rundas nationalstatens gamla huvudstäder.
Ofta ser man nu statistik över hur olika regioner i Europa utvecklas, inte hur det går för nationer.
I detta regionernas Europa är det givet att grupper som anser sig förtryckta av centralmakten, som vill hävda sin kulturella identitet och kanske ha egna beslutande församlingar vädrar morgonluft. I regionernas Europa finns större chans än i nationalstaternas Europa.
I regel handlar det inte om frihet från diktatur utan om annat. Ibland om kulturell identitet, frihet från diskriminering – men kanske också frihet från att bidra till fattiga regioner. Som man kan höra i vulgoargumenten även här: Varför ska vi i de framgångsrika delarna av Sverige pumpa pengar till det där latoxarna i norr som lever på bidrag och tjuvskjuten älg?
EU skyr frågan om självstyre. Europeiska politiker vet att varje form av sympati för exempelvis katalanerna kommer att leda till motangrepp.
Men hur är det med sorberna hos er? Eller friserna?
President Charles de Gaulle var på officiellt besök i Kanada år 1967 och sa i ett tal: ”Vive le Québec libre!” (Leve det fria Québec). Det blev en djup och långvarig kris mellan länderna.
Tiden får utvisa hur det går i Katalonien. Men en sak är säker. Olika grupper och folk kommer att göra uppror och kräva självstyre eller autonomi eller bättre villkor. Och EU kommer att huka inför varje ny opinionsyttring.
I sammanhanget kan det vara värt att påminna om att Sverige är ett av de länder som inte godkänt ILO:s konvention 169 om urfolkens rättigheter. Men det var ju bara sjutton år sedan Sven Heurgren presenterade sin utredning …
Om hunden inte lydde, då kunde man kasta en nyckelknippa på bakdelen. Smärtan skulle lära jycken att lyda. Det fick jag lära när jag hade den första hunden.
År 2017 betonar ledaren kontakt med hunden. Titta den i ögonen.
Kanske är det så att världen blir allt bättre.
Ha en sanslöst kul oktoberhelg!