Kampen började inte med Hjalmar Branting, även om den första socialdemokratiska riksdagsmannen och den första socialdemokratiska statsministern uträttade storverk. Den började inte ens med Karl Marx.
Det slår mig då jag läser Nobelpristagaren Mario Vargas Llosas Paradiset finns om hörnet. Den kretsar kring två personer. Den ena är Flora Tristan (f 1803), dotter till en officer i spanska flottan, hon hade rötterna i Peru men var verksam i Frankrike.
Hon upplevde de enorma orättvisorna i landet. De som hade arbete fick slita enormt för löjligt låga summor. Sjukvården var usel, undervisningen undermålig, arbetarskyddet obefintligt.
Kvinnorna var speciellt utsatta. De fick lägre lön än männen, fick finna sig i aga och övergrepp av andra slag.
Flora började resa runt i det stora landet för att skapa en opinion för bättre levnadsförhållanden för det arbetande folket. Mestadels möttes hon av iskyla och gendarmer. Kyrkan ställde sig skeptisk till hennes försök att ge de fattiga ett bättre liv och många arbetare som höll med i sak var rädda att råka illa ut.
Under artonhundratalets första del fanns många rörelser som brukar betecknas som utopiskt socialistiska; Tristans var en av dem. Och precis som i dag ägnades mycket tid åt intern kamp mellan sekterna.
Flora dog 41 år gammal. Det skulle dröja innan hennes visioner landade i den praktiska politiken. Men de som flyr ut på Medelhavet upplever i dag samma fasor som de franska arbetarna på Tristans tid.
Paul Gaugin (f 1848), den andre huvudpersonen i boken, blev 55 år. Han levde mestadels ett stormigt liv, i konstnärskretsar i Frankrike men också som invandrare på Tahiti. Intresset för konst vaknade tämligen sent men han kom att bli en av de verkligt stora målarna. Men det var inte alltid samtiden insåg hans storhet. Handlaren på Tahiti använde de dukar han fått istället för pengar som omslagspapper till varor.
Paul Gaugin var dotterson till Flora Tristan.
Vargas Llosa har skrivit en fascinerande bok om de två.
Alice Munro kommer inte till Stockholm för att hämta sitt Nobelpris i litteratur. Då finns det alltså en plats över på Nobelfesten? Växeln har min adress!
Nu är det nomineringstider. Många väntar nervöst på att valberedningens ordförande ska ringa. En gång ringde han till mannen som såg sig som blivande riksdagsman.
"Vet du vägen till John Berglund", undrade han.
Han fick veta hur han skulle köra.
"Tack då, vi hörs."
Men det gjorde de aldrig.
De offentliga lögnerna eller halvsanningarna har sin blomstringstid när man ska komponera listor, speciellt till riksdagen. Ingen blir petad men många väljer plötsligt att satsa på något nytt.
Den som för tre veckor sedan brann för uppdraget har insett att det är dags att göra något annat. ”Jag har förlorat maktkampen mot NN” – så säger däremot ingen.
I den svåra processen att utse ledamöter ska oberoende variabler ställas mot varandra. Medlem i Byggnads mot kommunikativ förmåga. Låg ålder mot god förankring i den kristna rörelsen. Erfarenhet mot förnyelse. Givetvis är uppdraget helt omöjligt men en lista ska ändå presenteras.
I Shape, en tidning som ges ut av SCA, har man intervjuat fyra fäder om pappalivet. Billy Allen i New York tog ledigt i en och en halv vecka i samband med dotterns födelse. Simon Nordlund i Lerum ska vara ledig i sex månader och ska skola in sonen Alexander på dagis.
Maxim Barkov i Moskva, svarar på frågan om han varit föräldraledig. ”Nej, i Ryssland har vi en mer traditionell syn. Det är mamman som stannar hemma och tar hand om bebisen. Män ska fortsätta jaga och skydda familjen.”
Slutligen har vi Lim Soom Min i Seremban i Malayisa. Han var ledig i en vecka i samband med dotterns födelse.
Shape, som är en mycket läsvärd och genomarbetad tidning, ges ut på svenska, spanska, engelska, tyska, italienska, franska och nederländska. Reportaget om papporna säger något om ett Sverige vi inte får sälja ut på marknaden.
Ha det så bra, snart anfaller svinnovember, och den som känner för det kan se programmet om Nixon på SVT Play.