I Charlie Chaplins lysande film Diktatorn fick han namnet Benzini Napaloni. Det handlar om Benito Mussolini, Italiens premiärminister och fascistiske ledare 1922-1943.
Mussolini framställs ofta som en smålöjlig operettfigur, en uniformerad man som gillade olika typer av skärmmössor. Men bilden är mer sammansatt.
Benito var journalist och politiker. Han blev framgångsrik i båda verksamheterna. Han skrev bra och talade ännu bättre. Men till en början var det inte svartskjortornas inhumana budskap han förde fram. Nej, Benito stod långt till vänster.
Från 1912 blev han chefredaktör för de italienska socialisternas huvudorgan Avanti. Årets dessförinnan hade han avtjänat ett fängelsestraff för sin skarpa kritik av kriget i Libyen.
Snart var han en av de mest tongivande inom socialistpartiets vänsterflygel.
Partiet var delat i synen på första världskriget. Där fanns en pacifistisk tradition men också strömningar för att Italien skulle engagera sig på samma sida som Storbritannien och Frankrike. Mussolini stödde krigslinjen och tvingades lämna Socialistpartiet.
Han började bygga upp en ny rörelse, delvis med gamla vänsterslagord blandade med nationalism. Snart blev fascisterna, svartskjortorna, en vanlig syn på de italienska gatorna. I över tjugo år var den gamle socialisten ledare för Italien.
Hur kan man vandra från yttersta vänsterkanten till Adolf Hitlers sida? Det är en av de frågor som finns i Göran Häggs utmärkta bok ”Mussolini - en studie i makt” som jag lyssnat mig igenom (det tog ungefär ett dygn). Hägg kan sitt Italien och sin Mussolini.
Det är en skarp skrift, skriven på utmärkt prosa.
Titeln anger en förklaring till de väldiga positionsförflyttningarna. Mussolini var i första hand ute efter makt. Med sin retoriska begåvning lyckades han vinna sympatier, oavsett om han talade om en röd framtid eller om svartskjortornas storhet. Och den gamle revolutionären lierade sig med Hitler, sa ja till ett grymt gaskrig i Etiopien och anpassade Italiens raslagar till Tysklands.
Det var makten som stod i centrum, inte politiska idéer.
Boken innehåller enormt med fakta, exempelvis de många mötena mellan den ständigt malande Hitler och den outsägligt uttråkade Mussolini.
Boken har inte enbart ett historiskt intresse. Vi lever ju i en tid då nyfascismen haft framgångar och då Mussolinis andliga arvtagare tagit plats i många parlament i vår del av världen. Att följa hur vänstermannen från Predappio skapade sin armé av svartskjortor kanske kan bidra till att minska risken för att en ny demagog skördar framgångar.
Göran Hägg avled i Italien för ett år sedan.
Nu har vi passerat höstdagjämningen. Det skedde i torsdags kl 14.21, enligt Wikipedia. Snart är det dags att fila broddarna och kolla skäret på isborren.
”Vill du att EU ska bestämma antalet icke-ungerska personer som ska omplaceras i Ungern, även utan medgivande från parlamentet?”
Den frågan ska väljarna i Ungern besvara med ett ja eller ett nej den 2 oktober.
EU-ledarna bestämde att varje EU-stat ska ta emot ett bestämt antal kvotflyktingar, alltså personer som är registrerade hos FN:s flyktingorgan UNHCR och som bedömts vara i behov av att omplaceras till ett nytt hemland. Systemet är tänkt att utjämna skillnader mellan de olika mottagarländerna.
Den starkt högerorienterade regimen i Budapest försöker nu att mobilisera en opinion mot EU:s flyktingpolitik i stort.
I år har drygt 300 000 kommit över Medelhavet (Norrbottens län har 250 000 invånare). Allt talar för att vågen kommer att fortsätta.
I ett läge när det behövs utrymme och tolerans så vinner inskränktheten och nationalismen terräng. Tyvärr inte bara i Ungern. Vad händer om en borgerlig statsminister får aktivt eller passivt stöd av Sveriges Viktor Orbán, alltså Jimmie Åkesson?
Njut i fulla drag denna sköna årstid!