Vilken dag det var! Först Svenska Dagbladets Bragdmedalj, sedan direktsändning från Sverigedemokraternas bisarra presskonferens med besked om hur partiet skulle rösta i budgetfrågan.
Beslutet att belöna stafettlaget i OS för guldmedaljen känns helt rätt. Egentligen fanns väl bara ett tungt alternativ: att låta Charlotte Kalla ensam få Bragdmedaljen.
Tre av fem medaljörer sedan 2010 har koppling till längdskidor (herrstafettlaget 2010, Johan Olsson 2013, damstafettlaget 2014). Det visar att längdskidåkning har en särställning i Sverige. Gamle statsministern Ingvar Carlsson sa någon gång att den maximala idrottsupplevelsen var att följa Thomas Wassberg i ett femmilslopp.
För mig framstår Kallas seger i Tour de Ski som ett av de allra bästa idrottsminnena.
Att väga olika idrottsutövare och olika sporter mot varandra är en svår uppgift. Är ett brons i pingis-VM en större prestation än ett guld i innebandy? Ska den som vinner guld i cykling slå ut den som blir etta i Prix d’Amérique?
Självklart finns inga rätta svar på den typen av frågor.
Juryn får göra en bedömning. I år tror jag att man lyckats bra.
Skidtjejerna är värdiga vinnare. Och nu är det bara att hoppas att Jerringpriset går till Tärendös främsta idrottsutövare.
Till veckan infaller ju Nobeldagen (onsdag). Att väga litterära kvaliteter mot varandra är inte heller någon lätt uppgift. Varför ska Patrick Modiano belönas men inte Haruki Murakami eller Péter Nádas? Och varför förbigås ständigt Joyce Carol Oates?
Samma sak här som med Bragdguldet: det finns inga givna svar.
Nu blev det ju den sextionioårige Patrick Modiano från Boulogne-Billancourt som tilldelades litteraturpriset.
Jag läste precis hans korta roman ”Det lilla smycket” och det verket seglade direkt upp på min inofficiella lista ”De tråkigaste böcker jag läst”. Där finns också James Boswells biografi över den lärde doktorn Samuel Johnson.
Sverigedemokraterna utnyttjade till max uppmärksamheten inför budgetomröstningen. Presskonferensen dominerades av ett anförande av tjänstgörande partiledaren som med hjälp av ljusbilder ville visa att en generös flyktingpolitik är grunden till snart sagt alla bekymmer i Sverige. 87 procent av riksdagens ledamöter står bakom denna generösa politik och är alltså, enligt SD, på väg att dra ned landets i ett träsk.
Osökt kom jag under presskonferensen att tänka på partidagarna i Nürnberg. År 1933 var temat Reichsparteitag des Siegens (Segerns Rikspartidag). Och denna decemberdag 2014 kände sig SD:arna som segrare.
De hade makt att stoppa regeringens budgetförslag genom att utnyttja vågmästarställningen. Men beskedet var ju samtidigt att det blir nej till varje regering som stöder en invandringspolitik som 87 procent av riksdagen står bakom. Jag tror att Föreningen Blockpolitikens Vänner drabbades av ett kraftigt medlemsras denna eftermiddag.
Nu ska inte jämförelsen med partidagarna i Nürnberg drivas för långt. SD kommer aldrig att nå makten, som arrangörspartiet i Tyskland gjorde. Och som retoriker har Mattias Karlsson många hästlängder kvar till den ledande figuren i Nürnberg.
Förhoppningsvis kommer 2 december att markera höjdpunkten för det obehagliga högerpopulistiska partiet som har sina rötter i fascismen och rasismen.
22 mars är den vanligaste födelsedagen i Sverige. Och det är bara att hoppas att det finns många fler anledningar att fira just den dagen i mars nästa år. Om inget oförutsett inträffar blir det ju extraval 22 mars.
Till dess får man stå ut med alla dessa beskäftiga uppblåsta experter som befolkar studior och som berättar vilka fel politiker gjort och hur en valrörelse ska bedrivas.
Jag kommer att tänka på ett citat från Stanislaw Jerzy Lec: ”Man hittar alltid eskimåer som är beredda att tala om för dem som bor i Kongo hur man bäst står ut med hettan.”
Ha en fin andra advent och ladda för en andra valrörelse!