Republikanerna måste skaka fram en vicepresidentkandidat som kunde dra röster från den karismatiske Barack Obama.
John McCain, republikanernas presidentkandidat, var orädd och hade en imponerande meritlista men var drygt sjuttio. Vem skulle stå vid hans sida, bara ett hjärtslag från presidentämbetet?
Valet född på guvernören i Alaska, Sarah Palin.
I filmen ”Game Change”, där Julianne Moore spelar Sarah Palin, får man en inblick i hur den desperata kampanjstaben resonerade. I alla opinionsmätningar ledde Obama stort. Något drastiskt måste till. Och så kom Palin in på den politiska scenen. Men det skedde ingen kontroll av hennes kunskapsnivå och de medarbetare som skulle undervisa kandidaten blev alltmer bekymrade.
Palin visste inte bakgrunden till att Korea var delat och hon trodde att president Saddam Hussein låg bakom attacken mot World Trade Center den 11 september 2001.
I en intervju om utrikespolitik berättade Palin att man kunde se från Alaska över till Ryssland (Berings Sund är 85 km brett) och vid två tillfällen påstod hon att Nordkorea var en viktig allierad till USA.
Grodorna som hoppade runt i stabshögkvarteret skapade förstås missämja och tvivel.
”Game Change” är en välspelad och obarmhärtig film. Dessutom väcker den många frågor: hur är den process som ska sålla fram en av världens viktigaste politiska ledare?
Att döma av Game Change är den processen mycket bristfällig. Men fäster större vikt vid förmågan att göra succé i shower än vid kunskaper och åsikter.
I filmen bekänner en av medarbetarna att hon inte röstade i presidentvalet. Hon kunde inte ge sitt stöd till den kandidat hon arbetat för.
Nu kunde världen andas ut. Obama vann stort. Palin blev kommentator på högervridna Fox och lär knappast bli aktuell för en ny kandidatur. Favorit till uppdraget är för närvarande en mycket kompetent kvinna, Hillary Clinton. På sociala medier pågår för fullt kampanjen för att hon ska bli USA:s nästa president.
Se gärna ”Game Change”; den finns i kabelnätet och på dvd.
Vet ni vad som menas med påsklåska? Jo, den som låg och drog sig länge på påskdagens morgon kunde bli kallad påslåska. I dag skulle vi väl säga sjusovare. Det fanns öknamn för morgontrötta påskveckans alla dagar: Fetgrisen, Dymmeloxen, Skärtosen, Långlaten och Stumpen.
Ingen skryter med att säga ”i dag sov jag ända till elva”. Men många är snabba att påpeka att de hämtade tidningen redan klockan halv fem.
I dag håller vi tummarna för Northland!
Om man berättar för sin son eller dotter att de under de närmaste fem åren kommer att få X antal kronor i veckopeng kommer de att känna sig stormrika och tacka sina generösa föräldrar. Tio kronor gånger femtiotvå veckor gånger fem år ger ju en del.
Psykologin är ungefär densamma när en regering presenterar en långtidsbudget, att man till år 2025 ska plöja ned ett visst antal miljarder i vägar och järnvägar. Sedan återkommer samma pengar i korttidsbudgetar och översiktsplaner. Man får intrycket av att det handlar om massiva satsningar.
Just under valår är det populärt att ge sken av att det sker storstilade investeringar över hela fältet. Många av utspelen handlar mer om att fixa till opinionssiffrorna än att förbättra vägar och järnvägar.
Även den som känner sig som en vänstermänniska måste ibland resonera taktiskt, menar Göran Greider i en ledare i Dagens ETC. Om Feministiskt initiativ får 3,5 procent av rösterna betyder det i realiteten att borgerligheten vinner dessa procent.
Om den vänsterinriktade Ralph Nader inte ställt upp i presidentvalet i USA 2000 skulle med stor sannolikhet George W Bush inte ha vunnit. En vänsterkandidat till betydde således att högerkandidaten tog hem segern. Visst kan man tycka att Fi står för en sympatisk politik men det gäller att tänka ett steg till.
Bofinken är på trakten och spaningen efter tranorna har inletts. Det är bara att njuta och hoppas på fångst i säsongens sista pimpeltävling.