Sedan vi sist hördes har jag passerat Arvidsjaur, Gällivare, Muodoslompolo (där jag pratade med ortsbon Jönsson vid Rajamaa camping), Karesuando med flera vackra bygder. Målet för resan var Nordkap uppe på Magerøya.
Jag lär återkomma till den trevliga färden i världsdelens nordligaste räjong. Men redan nu måste jag säga att det var stort att stå uppe på klippan och spana ut över Norra ishavet. En sympatisk italienare hade med sig en flaska champagne från hemlandet och bjöd oss andra där uppe på klippan.
På Wikipedia läste jag sedan att Kinnarodden några mil österut är det europeiska fastlandets nordligaste punkt. Man underkänner Nordkap eftersom klippan ligger på en ö. Men det lär turisterna inte bry sig om.
Resan är avslutad, liksom Riksmötet. Det har varit en dramatisk period i vårt parlamentariska liv. Extravalet var nära men den historiska Decemberöverenskommelsen (i den politiska prosan heter den DÖ) gjorde det möjligt för ministären Löfven att regera vidare. Två av riksdagspartierna har bytt ledare och alla väntar på att Jan Björklund i det svårt sargade Folkpartiet ska meddela att han avgår.
Svensk politik är inte så händelsefattig som en del vill få oss att tro.
Några moderater valde att protestera mot DÖ inför den avgörande budgetvoteringen i tisdags. Det är givetvis ett agerande som gillas av Jimmie Åkesson, vars inflytande i svensk politik begränsas av DÖ. Den breda överenskommelsen höll dock och det är bra.
Beslutet i riksdagen hedrar alla inblandade partier.
Förr utbröt den stora tystnaden efter riksmötets avslutning i juni. Ledamöterna for hem till sina valkretsar, träffade delar av valmanskåren, svarade på frågor om saftiga arvoden och förberedde något utspel på höstkanten. Att tända en brandfackla i sommartid var meningslöst. Det var inte regndropparna som släckte facklan utan den totala tystnaden. Nästan alla var ju på semester.
Ofta plockade man in unga vikarier på ledaravdelningarna. Då blev det mer fart och färg. Republik skulle införas om inte nästa kvartal så mycket snart. För att stoppa sossepamparnas vanstyre krävde man på många borgerliga sommarledarsidor en enig borgerlig front.
Man kunde alltid, fram till 1972, skriva en drapa om att Sverige borde erkänna DDR (man skrev inte Östtyskland). Ja, så kom hösten, vikarierna fick sluta och den vanliga publicistiska grötlunken tog vid.
Numera bryter Almedalen den politiska sommartystnaden. Tomten måste ju vara i tjänst på julafton. Och publicister, politiker, lobbyister, organisationsföreträdare, krönikörer, pr-konsulter – alla som man kan räkna med måste vara på plats på Gotland under politikerveckan.
Seminarier avverkas och kreativa konsulter hittar på nya trick för att fånga mediernas uppmärksamhet (det där med att bränna sedlar är redan prövat).
Man lyssnar efter dissonanser i talen, om någon svajar till, blandar samman personer eller gör en häpnadsväckande jämförelse.
Almedalen brukar ge bränsle till debattbrasan långt in i augusti.
Det man kan vara kritisk till är att granskare och de som ska granskas förenas i elitjippot. Politikern NN och redaktör XX träffas över en biff och dricker en pilsner. Förbundsordförande YY tar en java med kolumnisten ZZ. ”Ja, vi vet ju båda att det blåser hårt på toppen”, säger NN när han äter en laxsnitt med ZZ mellan två seminarier.
Det blir lite av Rotary över det hela. Fast mycket mäktigare, då.
Sannolikt har Almedalen kommit för att stanna. Det är bara att acceptera.
De som tillbringar en vecka på semesterön har det säkert trevligt men jag tror att makthavarträffen kan ha direkt negativa effekter. Däremot kan möten i Brattmoträsks Folkets hus om den kommunala energiplanen vara vitaliserande för folkstyret.
Midsommarafton är Sveriges egentliga nationaldag, med en starkare ställning i folkdjupet än 6 juni.
Det är bara att hoppas på lite värme i denna ljusa underbara tid. Ha det!