Fick Kaplan sparken för att han haft kontakter med högerextremister och islamister eller petades han för att det avslöjades att han haft kontakter med företrädare för extrema rörelser?
Nu bygger man upp en bild av en fin humanist som utsatts för ett drev, vilket innebar att han inte kunde sköta sitt ministerjobb. Ansvaret liksom förskjuts från Kaplan till granskarna och de två gröna språkrören bidrar till denna förskjutning.
Själva problemet, att Kaplan gång på gång visade prov på dåligt omdöme, hamnar i bakgrunden. Risken finns att bilden som blir kvar i minnet är att de hänsynslösa medierna tvingade en fin idealist att ge upp sin karriär i regeringen.
Mona Sahlin var skoningslös i sin kritik mot Kaplan i Agenda. Stefan Löfven valde att framträda tillsammans med Kaplan och prisa alla hans förtjänster. Alla fattar att Kaplan fått sparken men i ett slags postsovjetisk anda ska det framstå som att han valde att avgå och att han gjort utomordentliga insatser.
Det jag saknade vid Löfvens presskonferens var klartext. Nu skapades intryck av att en succéminister inte hade möjlighet att sköta jobbet på grund av mediatrycket.
Att Kaplan i en opinionsundersökning fick näst sämst betyg av samtliga ministrar nämndes givetvis inte.
De två gröna språkrören hade också en binge superlativ att ösa över Kaplan, vilket inte är så förvånande. De är ju trots allt partikamrater. De besvärande fakta som SVT, SvD, Expressen med flera presenterat var plötsligt som skrift i vattnet. Nu gällde det att lovprisa ministern och partikamraten.
Att tala om kontakter med skumma figurer på högerkanten var det inte tal om.
I sammanhanget är det värt att påminna att S-kvinnors förra ordförande Nalin Pekgul varnade för Kaplan i samband med regeringsbildningen. Hon avslutade en debattartikel i Dagens Industri med detta: ”Med Mehmet Kaplan i regeringen har Gustav Fridolin och Åsa Romson sänt en tydlig signal till Sveriges muslimer om att islamisterna nu har det svenska etablissemangets stöd.”
Det var synd att man inte lyssnade till Pekgul hösten 2014, då hade våren 2016 blivit lättare. Inte bara för Miljöpartiet utan för hela regeringen.
Sam Johnson, Pawel Cibicki, Darijan Bojanic, Carlos Strandberg, Daryl Smylie, Fredrik Brustad, Jo Inge Berget, Nikola Tkalcic, Omar Colley, Pa Amat Dibba, Papa Diouf, Rúnar Már Sigurjonsson och Simon Skrabb.
Det är ett utdrag ur herrallsvenskans skytteliga. Där kan man skönja ett nytt Sverige och jag gillar det.
I Brooklyn vann Hillary Clinton över Bernie Sanders. Det blev i procent 60-40.
Sanders föddes i Brooklyn men ingen blir profet i sin egen stadsdel. I Bronx blev det 70-30 till Clinton.
Nu verkar det som om det blir Trump mot Clinton i den stora kraftmätningen i november. Chansen är stor att USA får sin första kvinnliga president.
Under senare tid har vi sett många exempel på vad fria medier kan åstadkomma. Nu har Reportrar utan gränser presenterat sitt pressfrihetsindex för 2016. Finland toppar listan. Grattis!
Polen står för ett kraftigt ras: från plats 16 till plats 47. En konservativ, nationalistisk och aggressiv regim, ledd av premiärminister Beata Szydło, försöker styra medierna. Utvecklingen i Polen är en skam för hela EU och borde leda till kraftiga reaktioner men Polen med sina 38 miljoner invånare är en betydande medlem av unionen.
Dessutom är ju Europeiska rådets ordförande Donald Tusk från landet. Att den före detta premiärministern Tusk skulle agera mot den nuvarande regeringschefen tror ingen på
Frågan är nu, fru talman, vad kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) ska vidta för åtgärder för att stärka Sveriges ställning då det gäller mediafriheten. Vi har gått från femte till åttonde plats. Vad kan Sverige lära av Finland?
Ha en ljuvlig helg!