I kväll avgörs finalen i Melodifestivalen.
Wild Child, I don´t give A, Kiss You Goodbye och nio andra låtar ska slåss om titeln. Att nyheten ska försvinna i nyhetsbruset finns bara inte. Få händelser i vår postindustriella servicedemokrati bevakas så intensivt. Ja, det ska vara Trump som kan konkurrera.
Engelska är språket som gäller. Elva av tolv titlar är på engelska. Den titel som bryter av är "Eatneme gusnie jeenh dåaroeh". På sydsamiska. Jon Henrik Fjällgren har översatt de inledande raderna:
”Jag säger att en liten fågel kommer från ovan med ett brev i min hand. Den har ett, hur ska man säga, ett meddelande, kan man säga, till mig och till världen.”
Fjällgren framför bidraget tillsammans med Anina.
Jag citerar från webbsidan samer.se:
”Det sydsamiska språkområdet omfattar i stora drag Västerbotten, Jämtland, delar av Härjedalen och Dalarna samt motsvarande områden på norska sidan. Man uppskattar att det finns ungefär 500 talare av sydsamiska i Sverige, utspridda inom ett ganska stort område.”
Wikipedia på nätet citerar Språktidningen 2/08: sydsamiskan har gått från att vara akut hotad till att ha åtminstone lite bättre chanser inför framtiden.
Omkring 23 000 personer talar samiska. Runt 75 procent av de samiskspråkiga talar nordsamiska.
Framförandet av "Eatneme gusnie jeenh dåaroeh" i kvällens final ska förhoppningsvis bidra till att sydsamiska (liksom andra språk i Sápmi) ska stärkas.
Det är klokt av Stefan Löfven att välja bort Almedalen och istället resa runt i landet.
Mötet mellan etablissemangen i politik och media i Visby har fått för stort utrymme.
Jag lyssnar just nu på Bengt Pohjanens bok "Smugglarkungens son".
En mycket bra berättelse med ett härligt språk.
Under en tid lyssnade jag på nytt på Per Wahlöös och Maj Sjöwalls böcker, tio volymer, från Roseanna (1965) till Terroristerna (1975). Böckerna håller trots att de är kring ett halvsekel.
Skildringen av polisens vardagsarbete, detektivernas mänskliga skröplighet och brottslingarnas olika motiv är trovärdig.
Bokserien stod för något nytt och blev, tillsammans med Ed McBain många böcker, stilbildande i genren.
Det som slår mig är författarnas mycket mörka skildring av Sverige. Perioden 1965-75 var en enorm reformperiod. Grundskolan infördes. Offentliganställda fick rätt att strejka. KomVux startades. Det skedde en omfattande utbyggnad av den offentliga sektorn (den ofantliga sektorn, som de borgerliga sa).
Inte minst sjukvården fick ökade resurser. Den allmänna tandvårdsförsäkringen introducerades och Folktandvåren byggdes ut. Det klubbades att alla sexåringar från år 1975 skulle få plats på förskolan. Föräldraförsäkringen kom samma år som slutboken kom ut, alltså 1975, och året före beslutades om en ny abortlag.
Medbestämmandelagen arbetades fram och förtroendevaldas ställning stärktes. Fyra veckors semester infördes 1963 och fem veckor år 1978.
Av detta finns inte ett spår i böckerna. Istället framställs socialdemokrater som klassförrädare, facket som korrupt och samhället som ett ruttnande kadaver. Den enda politiker som nämns i positiva ordalag är den man som en gång kallades Stalin ”en genialisk vetenskapsman”.
I böckerna finns ingen hint hur man ska göra för att vända utvecklingen åt rätt håll. Istället är det ett evigt malande om alla brister och svek. Hela bokserien är dystopisk, har alltså en mycket dyster syn på utvecklingen. Att höra Donald Trump i valrörelsen var också som att lyssna till en dystopisk predikan.
De tio böckerna om Martin Beck är ändå läsvärda, trots att samhällsanalysen är torftig.
En krock mellan förnuft och känsla. Tandläkaren ringer och flyttar behandlingen fjorton dagar fram i tiden. Jag blir lättad och glad. Ska jag fira med en bakelse?
Det förnuftiga vore ju att beklaga att behandlingen dröjer.
Ha det gott och kom ihåg isdubbarna.