Burmesiskan Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris år 1991, för sin mångåriga kamp mot diktaturen i hemlandet. Under långa perioder satt hon i husarrest och hennes kontakter med omvärlden begränsades.
Aung San Suu Kyi blev hedersmedborgare i Kanada och överöstes med stora internationella utmärkelser, bland annat Olof Palme-priset. Rockgruppen U 2 tillägnade låten Walk On till burmesiskan.
Militären bytte taktik. Aung San Suu Kyi släpptes fram och hennes parti vann en jordskredsseger: 43 av de 45 vakanta platserna i parlamentet.
Men militären behöll ett starkt grepp om statsapparaten. Det är inte president Htin Kyaw eller hans nära vän Aung San Suu Kyi som hade den yttersta makten.
Sedan en tid tillbaka har den starka krigsmakten inriktat sig på folkgruppen rohingya. Man uppskattar att 300 000 har flytt från sina hem, främst till Bangladesh. Det finns uppgifter om massakrer och att över tusen rohingyas har dödats.
FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan publicerade en rapport där han bland annat förordade att rohingyas skulle få fullt burmesiskt medborgarskap. Men istället för att ta intryck av synpunkterna inleddes offensiven, en skoningslös kamp mot en tidigare förföljd folkgrupp.
Men vad säger då den tidigare frihetshjälten, statskansler Aung San Suu Kyi, om detta?
I ett telefonsamtal med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan skyllde hon våldet på ”terrorister” och hävdade att falsk information sprids medvetet för att ”stödja terroristernas syften”. Flyktingsituationen nämnde hon inte.
Upplägget liknar ju det som Erdogan brukar ha: kritiker (särskilt journalister) är statsfiender som skyddar terrorister.
En djup suck av besvikelse hörs runt om i världen.
Jag kom att tänka på en dikt av Birger Norman, ur Dikter om socialismen och friheten 1983. Om att man ibland bara byter fångar. De tidigare förföljda blir förföljare.
Jag ska återge dikten när jag hittar den.
”Rädsla för att förlora makten korrumperar dem som använder den.” Så skrev den burmesiska fredspristagaren i en av sina hyllade böcker.
Är det vad vi bevittnar i Burma just nu, där statskanslern kallar etnisk rensning för kamp mot terrorister?
Aung San Suu Kyi har emottagit sitt sista frihetspris.
Att Sverige agerat för rohingyas i FN:s säkerhetsråd är mycket bra och ökar pressen mot Burma.
Sverigedemokraterna riktade i veckan en misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Förr var den typen av protester unika. Nu är det ständigt återkommande inslag i vårt parlamentariska liv.
De som ständigt är ute för att fälla statsråd riskerar att betraktas som riksdagens sura rättshaverister. Väljarna kan rikta sin misstro just mot de politiker som ständigt är ute på jakt efter villebråd att fälla.
Hans Alfredson var en av giganterna. En stor humorist, en stor humanist.
Lyckan var stor.
”Nu har min bror fått svenskt personnummer!”
Entrébiljetten till Sverige. Man kan ju inte ens anmäla sig till en valpkurs utan att ange sinsifferkombination. Glädjen visste inga gränser.
”Nu har min bror fått svenskt personnummer!”
På fredag, den 22 september, klockan 20.02 infaller höstdagjämningen. Det betyder inte att man måste ta fram broddarna.
Wikipedia på nätet:
”Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp rakt i öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.”
Det är kyrkoval på söndag. Det kan vara skäl att påminna om att det är sextio år sedan regeringen Erlander lade fram förslaget om att kvinnor skulle ha rätt att bli präster. Kyrkomötet sa nej till idén med röstsiffrorna 62 mot 36. Det var inte så länge sedan.
Ett viktigt skäl för medlemmarna i kyrkan att rösta är att hejda Sverigedemokraternas försök att vinna nya mandat.
Ha en fin hösthelg och lyssna på radions dokumentärer om tristessen slår till.