Jag har ju i några tidigare krönikor berättat om min morfar, som föddes i Töre år 1888. För några år sedan var vi en grupp ättlingar som besökte den vackra platsen i Norrbotten.
Det här året var det dags för farfars far.
Vi körde förbi Värmlands Nysäter, fram till Speke i Åserud. Den kunnige bygdeforskaren Lennart Gustavsson klev ur bilen och satte av inåt skogen. På stigen fanns spår av fyrhjulingar. Annars kunde det ha varit 1637 eller 1814.
Efter några kilometer stannade Lennart framför en skylt: Norra Myrås. Där inne bland träden såg man en stenhög och vid sidan en öppen plats.
”Där var ladugården”, sa Lennart och pekade.
En klätterros och en syrenbuske fanns kvar men av byggnaderna såg man inte ett spår. Men det var som om växterna ville påminna om en annan tid.
Kajsa, född 1821, och Olof, född 1823, bodde på torpet och brukade jorden. År 1854 fick de en son som de gav namnen Anders Gustaf.
I normalfallet skulle denne A G ha tagit över torpet när föräldrarna inte längre brukade jorden. Men A G hade andra planer. Han skulle ut i världen och pröva lyckan. Långt bort. Mycket längre än till Värmlands Nysäter, Kil och Sunne. Andra i bygden hade sökt sig upp till Norrlandskusten. Där byggdes anläggningar som tog hand om skogsråvarorna. Där kunde man få jobb!
A G bestämde sig; hans framtid skulle inte vara i Norra Myrås.
Men hur ta sig till guldkusten i norr? Visserligen hade en del tåg börjat trafikera vissa sträckor i landet men för en fattig torparson var det inget alternativ.
A G fotvandrade från Norra Myrås till Alnö. Det är drygt femtio mil. Körtiden med bil är 6 timmar och 7 minuter, enligt en hemsida. Hur många dagar A G tillbringade på vägarna vet jag inte. Kanske drog han sina få tillhörigheter i en kärra. Kunde resan tagit fjorton dagar, kanske? Och han lär ha sovit i lador och under granar. Gästgiverier var inte att tänka på när kassan var skral.
Till sist kom utvandraren från de värmländska skogarna fram till Alnö utanför Sundsvall och han hörde dunkandet från sågramarna, som en framgångens och hoppets signaturmelodi. Som mest fanns arton sågverk på ön. År 1850 hade ön 950 invånare, år 1900 var innevånarantalet 6 841. Men det var ingen lyxtillvaro som väntade.
Arbetarbostäderna var trånga, mörka och ofta direkt hälsovådliga. Familjerna bodde i regel i ett rum. Väggarna var tunna så det var inte mycket till privatliv. Vägglössen var ett gissel. En del sökte tröst i flaskan, andra organiserade nykterhetsloger eller byggde en ny kyrka.
Efter ett strävsamt liv på olika sågverk slutade A G sin vandring år 1939 och uttryckte under sina sista dagar oro för vad som hände ute i Europa.
A G var arbetarliberal. Han trodde inte på budskapet från röda agitatorer och Nya Samhället, utan han trodde på liberalismen och Karl Staaf. I det avseendet kan man säga att åtskilliga av de efterlevande har vansläktats.
A G Olsson blev pappa till gossen Axel, som kom att bli min farfar. Axel nämnde ibland de värmländska rötterna som jag över ett halvt sekel senare kunde se i datagrafiken på skärmen. Men det var först vid stenhögen och rosorna och syrenbusken där i den värmländska skogen som det hela blev verkligt.
Det här med att leva i samklang med naturen är inte alltid så lätt.
Från ortens ICA-butik har jag handlat läckert ekologiskt hårdbröd, tunna skivor. En dag såg jag på förpackningen att brödet bakas i Tyskland. Jag har två gånger frågat ICA:s presstjänst hur brödet fraktas till Sverige men inte fått något svar.
Dilemmat gäller också mjölken. Ska jag köpa ekologisk, som kanske fraktats lång väg, eller icke ekologisk som är producerad i närområdet?
I går var Stefan Löfven i Arjeplog och Arvidsjaur. Han skippade Almedalen och reste istället runt i Sverige under veckan och samtalade med människor som håller verksamheten igång. Ett bra val av S-ledaren.
Njut av bara den!