Välkommen till oxveckorna. Det är inga extra röda dagar i almanackan förrän långfredagen infaller den 3 april.
På 1880-talet fanns det fler oxar i Sverige än det i dag finns människor i Norrbotten.
Institutet för språk och folkminnen säger detta:
”Oxveckorna kallade man i det gamla bondesamhället den arbetsperiod som vidtar efter en längre ledighet, till exempel jul, och när det är långt till nästa ledighet.
Det var typiskt tiden efter julledigheten. Det var en tid då man fick slita som en oxe.”
Men alla sörjer inte att det är hela veckor. Kolskjutaren i Stig Sjödins Sotfragment ogillade helgdagar mitt i veckan och hans vedbod var renare än ett apotek.
Fråga 4 saknades i tävlingen Vad händer 2015. Jag ska förklara varför. Ursprungsfrågan var: Sven-Erik Bucht fick 10 550 personkryss i valet 2014. Får han fler kryss i valet 22 mars 2015? Ja, sedan vet ni vad som hände. Extravalet stoppades och diverse frågor fick strykas.
Sedan var det förstås ett misstag att det inte skrevs in en ny fråga. Den som bär ansvaret för detta måste som straff lyssna på tre tal av Annie Lööf.
Den 25 februari 1964 möttes tungviktsvärldsmästaren Sonny Liston och Cassius Clay i en match om VM-kronan (det var innan Clay bytte namn till Muhammad Ali).
Liston brukade liknas vid en stenkross. Han slog ut världsmästaren Floyd Patterson i första ronden och resultatet blev detsamma i returen. Många menade att Liston skulle vara mästare i många år och att det inte fanns någon utmanare som hade skuggan av en chans mot den väldige mannen från Arkansas.
Ali var på den tiden mest känd som en rimmande retsticka. Jag minns att en av experterna sade att matchen bara kunde sluta på ett sätt och att det hela liknade upptakten till barnamord. Sällan har experterna varit så eniga inför en VM-match. Utmanaren skulle få storstryk.
När gonggongen ljöd för rond sju blev Liston sittande på sin pall. Den tjugotvåårige utmanaren var ny mästare.
”Ät dina ord” skrek han till de snopna reportrarna vid ringside.
När jag läste de politiska analyserna i december gick tanken till matchen år 1964. Experterna satt där på rad. Löfven hade valt fel taktik. Han skulle inte avisera extraval – nejnej! De borgerliga skulle vinna på regeringens budgetnederlag. Den socialdemokratiske statsministern agerade amatörmässigt. Alliansen skulle inte vika ner näbben.
Så kom beskedet om den breda uppgörelsen med det poetiska namnet Decemberuppgörelsen. Det blev inget extraval och de borgerliga hade accepterat att inte fälla regeringens budget under mandatperioden. Löfven sitter kvar.
Ät era ord!
De gamla kommentatorerna läser i sina trådslitna manualer vad som händer i svensk politik. Men något nytt har hänt. Politiken uppför sig inte längre som kommentatorerna säger. Nu är det bara att hoppas att en del ansvarige tar intryck av vad som hänt. Det behövs nytänkande. Nya krafter måste till.
Många skumögda som satt vid ringside 1964 och väntade i vilken rond Liston skulle vinna ersattes av nya krafter, sådana som insett att en ny tid hade grytt.
En del kallar Decemberuppgörelsen för odemokratisk. Läs gärna vad Per T Ohlsson skriver i Sydsvenskan:
”De sex partier som står bakom decemberöverenskommelsen samlade tillsammans drygt 77 procent av rösterna i det senaste valet. Det är svårt att se hur en sådan uppgörelse, som dessutom kan skrotas direkt ifall de politiska villkoren förändras, skulle vara odemokratisk.
(…) överenskommelsen var den minst dåliga lösning som stod till buds, inte bara för att undvika ett extra val som hade kunnat förvärra problemen.
Detta var de anständiga partiernas gemensamma svar på en parlamentarisk utmaning som Sverige aldrig tidigare har ställts inför. Ett extremparti med 12,9 procent av rösterna hotade att fälla varje regering som inte hörsammar partiets krav i en bestämd fråga.
Sådana diktat kan icke tolereras i en parlamentarisk demokrati.”
Leve Charlie Hebdo!
God fortsättning på oxveckorna och trevlig helg!