Oxfam International är en sammanslutning som består av 14 organisationer med över 3 000 samarbetspartners i runt 100 länder. Oxfam arbetar mot fattigdom och orättvisor. Med jämna mellanrum presenterar organisationen statistik över tillståndet i världen. Den senaste rapporten, som presenterades tidigare i veckan, är en dyster läsning.
Den rikaste procenten av världens befolkning har nu mer än resten av världen tillsammans. Prognosen var att skiftet skulle inträffa först i år.
”Vi har en kris när det gäller ojämlikhet, som riskerar att underminera de framgångar vi haft när det gäller fattigdomsbekämpning de senaste 20–30 åren”, säger Helen Szoke. Hon är expert på mänskliga rättigheter vid Oxfam.
Ett annat problem som Oxfam noterar är kopplingen mellan pengar och makt.
”Det krävs en modig regering för att utmana storföretag och väldigt rika personer för att få dem att betala en skälig skatt, för de är oroliga för de politiska konsekvenserna.”
Oxfam attackerar bland annat skatteflykt och hoppas att världens länder kan enas i att bekämpa problemet.
För att överföra detta till våra breddgrader. Om Jokkmokk får representera den rikaste procenten får hela det övriga länet representera de övriga 99 procenten. Snedfördelningen är uppenbar. Och som Oxfam framhåller: pengar ger makt.
Världens 62 rikaste personer äger tillsammans lika mycket som de 3,6 miljarder som tillhör den fattigaste halvan av världen. Och alla gör inte som datagurun Bill Gates och Facebookgrundaren Mark Zuckerberg, alltså delar med sig av pengar och inflytande.
En hel del av rikedomarna satsas på lustjakter och överdådiga bostäder, på snabba hästar och egna jetplan. Ja, en och annan kanske också skaffar sig ett eget vinmärke…
Det är en utmaning att komma till rätta med den skriande obalansen men ser man på utvecklingen är det svårt att känna en bubblande optimism. De gällande doktrinerna inom ekonomi och politik leder istället till att gapet mellan rika och fattiga kommer att växa.
I det ligger också ökade risker för våldsamma konfrontationer och fler överlastade båtar som försöker ta sig över Medelhavet.
En dag på åttiotalet stötte jag på en bekant på en gata i Stockholm. Han hade några månader tidigare blivit statsråd.
”Och var bor du”, frågade jag.
”På soffan i vardagsrummet hemma hos en kompis.”
”Men riksdagsledamöterna får ju rum.”
”Ja, men oss skiter dom i”, sa statsrådet och suckade.
Visst är det konstigt att regeringen inte har bostäder att erbjuda statsråd som är bosatta utanför huvudstaden. Med ett sådant system skulle man spara tid och undvika en rad bekymmer.
Regeringar av olika färgkombinationer har inte gjort något åt problemet.
Efter en konselj på slottet vandrade de nya regeringsledamöterna ut i staden. Inga blanka limousiner väntade.
”Vi kunde väl åtminstone få kommunal färdtjänst”, skämtade Curt Boström från Piteå, sedermera landshövding i detta län.
Promenaden var säkert bara nyttig men de återkommande bostadsproblemen i Rosenbad är bara jobbiga.
Jag sms-parkerade. Det kom några veckor senare en pappersfaktura i brevlådan. Fakturabeloppet uppgår till nära 70 procent av totalbeloppet.
Leve de elektroniska överföringarna!
Kommunalhärvan har väl framför allt påmint om något väsentligt: hur viktigt det är med medier som granskar makten. Uppenbarligen kände man i förbundet mycket väl till problemen men ingen hade kraft eller förmåga att ingripa.
Richard Aschberg på AB fick göra det jobb som revisorerna och förbundsstyrelsen och Annelie Nordström inte gjorde.
Nu lovas bot och bättring. Det är givetvis bra. Men de som har ett ansvar för det som skett är väl inte de mest lämpade att leda kulturrevolutionen.
De som vill se vardagen för undersköterskor och andra i vården kan varmt rekommenderas Akuten i SVT (finns även på Play). En högklassig serie om arbetet vid akuten på Kings College Hospital i London.
I dag håller vi tummarna för Charlotte Kalla i Nove Mesto!